Det finns förstås undantag, där riktigt duktiga idrottsmän bytt sport. Men de har näppeligen blivit världsstjärnor.
Henke Larsson tog ju faktiskt en tröja i ett tiotal matcher Helsingborgs innebandylag efter fotbollen, men han hade å andra sidan lirat mjukbandy på högsta nivå i tonåren.
Ludmilla Engqvist blev väl hygglig i bob, men hennes roll där var ju i praktiken bara att springa fort som fan. Och satsningen tog snabbt slut.
Där om något har vi väl
Hur många utövare hade vi i Sverige då?
Dom var säkert inte många. Och Stefan har i stort sett rätt.
Däremot verkar ju den här roboten vara rätt vass - på curling.
https://twitter.com/srsnews2022/status/1514876186114998275?s=20
Jag borde vara världsmästare i rodel, jag har tränat som fan i över trettio år.
(Ryggläge i soffan) 
Den här tråden och dess föregångare har öppnat ögonen på mig ang. sportjournalister.
Tack för det!
Egon
Trot eller ej…
Jag har tränat med ett upplägg likt elit i över 20 år.
Det är ingen större skillnad på motionärer och elit avs. träningstimmar i vissa sporter och det kan säkert vara svårt att förstå. Resultaten har inte alltid med träningstimmar att göra utan det handlar nästan alltid om främst kost men också vetenskap avs. hur man får ut mest av sin träning.
För en ”sportjournalist” är st säkert helt obegripligt att de timmar folk spenderar på gym vida överstiger den dos träning som behövs för att bli/vara elit.
Utöver den här absurda diskussionen med smått idiotiska påståenden så är det väl på sin plats att tillägga…
En kropp behöver inte timmar och åter timmar av träning utan den behöver kunna tillgodose sig den träning den får. För en oinsatt så är troligen den meningen rena grekiskan men det gör det inte desto mindre sant.
Träning är en balansgång. De som inte klarar av att hålla balans mellan belastning, kost och vila…. får ingen utveckling.
Egon
Det handlar fortfarande om hur lätt det är att byta idrott. Dvs lära sig en ny sport i vuxen (elle nästan vuxen) ålder. Och kunna bli så bra att du tjänar pengar på den.
Det handlar fortfarande om att du ska ha möjlighet att bedriva träningen både vad gäller tid och ekonomi. Hinner du träna två pass om dagen, jobba eller plugga, äta, vila och sova med kvalitet i passen?
Vad har du tränat med elitupplägg? Hur bra blev du?
Är man som vuxen ens välkommen in i en ny sport? Är det bara att glida ner i squashhallen med ett ”Tjena tjena. Jag kom 12:a i O-ringen förra året. Men man kan ju inte orientera hela livet. Har ni en plats över?”
Eller ska man kolla lite sköna youtube-video när man byter sin slalomkarriär mot bowling eller rodd?
Nej. Man är inte välkommen innan man presterar på en nivå så man kan hålla jämna steg med övriga gruppen.
”Sportjournalist” går fint att skriva utan citat-tecken. Jag är högskoleutbildad och har 20 års arbetslivserfarenhet. Det gör mig inte till en bra idrottsman, men det ger mig viss erfarenhet av idrott.
Det är en väsentlig skillnad på träningstimmar mellan en skidmotionär och världseliten i skidskytte.
Och det var den sporten det handlade och handlar om.
Ditt tangentbord är betydligt snabbare än mitt och din hud är betydligt halare.
Du har jämfört dig själv med elit och motiverat dina svar mtp dig själv och din bonusson som inte åker skidor eller skjuter på tavlor.
Jag inser att du kan slingra dig i text … gott så.
I den del av frågan som du återkommer till så är dina utsagor motbevisade till fullo.
Skidskyttar tränar lika mycket som skidåkare och adderar skytteträning på det.
Orsaken till att skidåkare inte kategoriskt skolar om sig till skidskyttar ryms i den fakta som står i meningen ovanför denna.
Denna utsago kräver iofs ett logiskt tänkande och lyckas du inte med det så får det stanna där.
Over and out… Mr sportjournalist.
Egon
Lex Gareth Bale?
Du förstår alltså fortfarande inte att det jag skrev om simningen handlar om att han inte skulle orka lära sig en NY idrott med kvalitet. Jag har på inget sätt försökt hävda hans förträfflighet eller att simning skulle vara speciellt. Du snöade in på ORKA och skrev att tonåringar var lata etc.
Jag har ju hundra (lätt överdrift) skrivit att man absolut kan ha en massa roliga hobbyssysslor vid sidan av sin idrott. Även fysiska.
Och om man redan är elitidrottare kan man absolut träna dubbla pass. Johaug låg på 1000 timmar om året.
Det går däremot givetvis inte att jämföra hur Hanna Öberg tränar idag med hur Stina Nilsson fick träna i början när hon bytte sport.
I denna artikel beskriver Jens Burman hur han tränar sex dagar i veckan, och kopplar av med golf på söndagar. Kopplar av alltså, inte tränar med hög kvalitet. ”Vissa dagar undrar man varför man håller på med längdskidåkning” - DN.se
Inte ens två skidåkare tränar för övrigt likadant. Det är skillnad om du är sprinter eller distansåkare. Lika i simning där sprinters simmar betydligt färre meter per pass även om passet i tid är lika långt.
En skidskytt behöver bara kunna åka skate, det kan för övrigt även en skidåkare välja. Men för att hävda dig i WC behöver du ändå vara hygglig i båda disciplinerna.
Så fortfarande och igen, det är VÄLDIGT SVÅRT att byta sport och bli fantastiskt duktig även i den nya sporten.
Jag försöker alltså bara (snart desperat) ödmjukt förklara hur jävla svårt det är att lära sig en ny idrott.
Jag tycker det är intressant att studera årets nykomling i skidskytte, Anna-Maria Lampic.
I somras bestämde hon sig för att satsa på skidskytte.
Hon hade aldrig skjutit något innan.
Någon timme per dag träning under ett halvt år, säg 10-15 timmar i veckan.
Hon kanske har kommit upp i 300 timmar skytteträning och hon har varit med i 5 tävlingar och
har ett skyttesnitt på 63%
Om man tar golftermer så har hon precis tagit grönt kort och kanske fått officiellt handicap.
Den nivån räcker för att hon skall kunna blanda sig i toppstriden de dagar då hon har “tur” och har en träffprocent som ligger på 70% eller över.
Två femteplatser hittills av någon som precis har tagit grönt kort.
När det är lite tuffare förhållanden har hon naturligtvis ingen chans.
Tittar man på toppen i världscupen och diskuterar i golftermer så skulle jag säga att de ligger på lågt singelhandicap i skyttemomentet och lite på plussidan i skidåkning.
Men är man tillräckligt bra i skidmomentet räcker det med att precis ha fått “grönt kort” i skyttemomentet för att kunna vara med i toppen på enskilda lopp.
Det är inte svårt att byta från längdåkning till skidskytte om man har lite fallenhet för skyttemomentet.
Att komma femma två gånger är inte att tillhöra världstoppen, det är på gränsen till att inte tillhöra världseliten.
Man kan inte jämföra skjutning i skidskytte med vanligt skytte, det är ett rent tankefel. Man kan inte ens jämföra skidmomentet. De bästa skyttarna i skidskytte har inte lågt singelhandicap, de har högt plushandicap i skjutning i skidskytte. De bästa skidåkarna i skidskytte har högt plushandicap även där.
Annars är ju inte ens världsspelarna på PGA-touren höga plushcp:are i puttmomentet, eftersom det finns massor av bangolfare som är ännu bättre. Kanske att Luke Donald i högform skulle kunna få ett erkännande…
Så de bästa utövarna i skidskytte är de bästa i skidskytte?
Det vågar man nog slå fast. Men inte säker förrän alla yttrat sig.
Att komma 5:a i två världscuplopp innebär att man är bland de fem bästa i världen i just de två tävlingarna. Världstopp i de tävlingarna.
Har man gjort det två gånger samma säsong som nybörjare så är det bara att konstatera att skyttemomentet är lätt i förhållande till längdmomentet i skidskytte. Det kan vara lätt för en längdskidåkare att byta till skidskytte.
Jag tror det är omöjligt för någon från skyttevärldseliten som aldrig åkt längdskidor att efter ett halvt års träning i skidåkning att komma 5:a i två världscuplopp i skidskytte. Antagligen skulle hen komma allra sist i alla lopp de första säsongerna.
Lampic är ett undantag som bekräftar regeln. Ruggigt bra idrottsgener. Både hennes farsa och brorsa har OS-meriter. Trots det har hon alltså inte blivit bättre än en halvkass skytt. Så det verkar ju inte vara helt lätt…
En liten fundering om just skidskytte.
Är den 50/50, dvs “förlorar” man lika mycket på att vara dålig skytt som att vara dålig skidåkare?
Eller kan man kompensera för det ena genom att vara väldigt bra på det andra.
Är “mixen” densamma för alla grenar i skidskytte (för de har väl olika “sorters” grenar. Tidstillägg eller straffrundor för missade skott)
De har olika straff. Ibland får man tidstillägg, ibland får man åka straffrunda. En straffrunda är 150 meter och tar runt 25 sekunder i snitt. Sprinten är 10 km och 7,5 för damer, där är snabb skidåkning viktigast. Man skjuter liggande en gång och stående en.
I distansen är det fyra skjutstationer och loppet för herrar är 20 (5x4 varv) km och damer 15 (5x3 varv) km. Här får man en minuts tillägg om man missar ett skott. Två liggande och två stående skjutningar.
Jaktstart är 12,5 för herrar och 10 för damer. Två ligg och två stå. Även här straffrunda.
Masstart är 15 km för herrar och 12,5 för damer. Bara de 30 bästa i WC får vara med. Två ligg två stå. Straffrundor.
Man kan titta lite på statistiken
De sämsta skyttarna på herrsidan ligger kring 80% i träffprocent i snitt.
25 sekunder per straffrunda.
Jämfört med någon som skjuter fullt förlorar då sämsta skyttarna i snitt
50 sekunder i sprint
100 sekunder i masstart och jaktstart
4 minuter i distans
De sämsta skidåkarna åker 3 km/timme långsammare än Bö
Bö åker 26,82 kilometer i timmen i snitt
Vilket på sprint blir ungefär 22 minuter och 20 sekunder
De långsammare åkarna åker på 25 minuter och 15 sekunder i snitt
Man förlorar mycket mer på att vara dålig skidåkare.