Ungefär min upplevelse av dyr prislapp. Minns att jag kände det annorlunda då jag var ung vuxen.
Brorsan firade nåt jämt fyllt och vi var också på Edsbacka, tror de till och med kan haft två stjärnor då, farsan pröjsade. Men det var rätt överdrivet tycker jag. Det skulle göras show av allt och så jävla gott var det inte.
Det fanns ett ställe i Linköping som hette Bistro. Kocken, fransman, höll Michelinklass, Hans svenska fru, jäkligt parant, stod för serveringen och de hade ytterst få bord. Dyrt men inte jättedyrt. Dit gick vi varje år på vår årsdag sen vi träffades och det var en uppvisning i smaker och familjär men ändå exklusiv stämning. Nån gång var vi de enda som bokat, typ mitt i veckan. Då serverade han själv, kom och satt och pratade med oss om olika slags tryfflar och liknande. Har inte hittat nåt liknande i Uppsala.
Givetvis är det trevligt om någon annan betalar men antalet restaurangbesök som är “för dyra” och betalas ur egen plånbok bör hållas lågt, gärna noll. Ett eller annat undantagfall kan ev finns, kanske.
En sak - serveringspersonal kan göra skillnad mellan en meh upplevelse och en riktig guldupplevelse. Ulla Winbladh har inte gjort oss besvikna. En gång var vi där och satt och velade då vi skulle beställa. Då sa killen ungefär, jag har pejlat läget, skall jag bestämma åt er? Vi gav honom fria händer inkl drycker, trerätters, och det var perfekt, inkl notan. Har blivit lite vår to-go då vi vill käka i Stockholm sommartid efter det
.
Jag har länge närt en dröm att gå på någon av de krogarna i Stockholm.
Problemet vi har är att frugan inte äter fyrfota djur. De få ställen jag kollat med ger inte alternativ till rätterna med kött så tyvärr går det bort.
Sedan är det tveksamt om denna kropp skulle klara av att sitta och äta så länge. 1-1½ timme, sedan brukar knäna knorra om att det är dags att röra på sig. Jag blir fort mätt är ett annat problem. Måhända löser det sig om man sitter i 4 timmar.
En gång i forntiden, förmodligen på min första konferensresa (IT-konsult i slutet av 80-talet) till Frankrike var vi på en Michelinkrog någonstans i närheten av 3 Dalar. En restaurang utkastad mitt i ingenstans. Vansinnigt gott men jag var helt oförstående till att komma in med ett ostbord efter middagen… Man fick inte ta doggiebag…
Angånde att frugan inte äter fyrfota, vi har löst det problemet genom att lägga våra pengar på skaldjursrestauranger
Förutom inlägg som är ren trådstimulans har jag fortfarande samma kommentar (i det generella fallet): Varför, varför, varför, går man till ett ställe som man ogillar? Det är ungefär som att medvetet köpa en alldeles för dyr bil som man dessutom ogillar att köra.
Jag har en kollega som tillsammans med sin fru gjort till sin “livsuppgift” att samla på stjärnor.
Servicen ligger mycket högt på listan när de ger sina omdömen.
Om jag besöker en “dyr” restaurang har jag redan skruvat upp förväntningarna. Pris-prestanda kan vara bra men givetvis måste mat och service vara bättre på det dyra stället än det billiga.
Varför går jag till en viss restaurang? Är den lite dyrare så är det för att någon sagt till mig att den är särskilt bra. Kanske har jag läst om den eller kollat omdömen på nätet. Är jag ensam på något jobbuppdrag funkar en macka och bubbelvatten från pressbyrån lika bra, om inte bättre…
Jag gör ju inte det. Folk uppskattar saker så olika. Edward Blom njuter ju nåt så vansinnigt av god mat. Andra njuter lika mycket av musik. En tredje av ett snofsigt spa… Vi har alla vara egenheter. Historiskt är det bilar som jag har överspenderat på eftersom det ger mig en guldkant varje dag och inte bara en enstaka gång.
Jag har inget minne av att de kändes påflugna utan det var att verka utan att synas. Så någon borste kommer jag inte ihåg. Då hade de misslyckats med servicen.
Jag brukar iofs ofta gå och se Djurgården och AIK spela fotboll
Men ett mer seriöst svar är väl att man inte vet om man ogillar ett ställe förrän man testar det.
Om man ändå går dit en gång till trots att man inte var nöjd, och det kanske dessutom var dyrt, då bör man kanske ändå låta sig genomgå åtminstone den lila psykundersökningen…
Berättar historien om den ogräddade pizzan för svärmor. Hon kontrar med historien om hur hon en gång var på en restaurang och klagade på att det var en fluga i maten. Kocken kommer ut, tittar på maten…och käkar upp flugan. Klockrent.
-Det är ingen fluga, det är peppar, sade han surt och gick.
Men visst fan var det en fluga. Restaurangen slapp dock byta ut maten eftersom beviset var borta.
