Du tänker rätt. Det finns verkligen folk som tar allt som är gratis. Utan att tänka på om dom behöver prylarna.
… och ännu värre, det finns de som anser att eftersom jag har en massa golfklubbor, så ”ska” jag ju ge bort.
Egon
Och sätter du ett löjligt lågt pris som typ 50 spänn klubban kommer det ändå finnas idioter som försöker pruta 
2 gillningar
“Ingår frakt?” 
1 gillning
Nu är inta alla jag golfar med såna, men ändå.
Säg att jag hittar en boll som jag inte vill behålla själv. Jag hystar då den vidare till någon i bollen. Jag har märkt att det snabbt visar sig vilka som är ”dåligt” egoistiska. Så klart blir de som får bollen glada… men inte fan ska den som inte fick den bli sur.
Egon
2 gillningar
Oki det här får ni gärna flumma ut ordentligt på…
Letar jag, Y och Z efter X boll men hittar en annan så frågar jag X om han/hon vill ha den. Om inte tar jag den själv.
Aldrig varit något gnäll från Y och Z.
Det finns väl, i min värld, en slags egoism som är ”bra”. Tro på sig själv, framföra sig själv utan att göra det på någon annans bekostnad etc.
Det ”dåliga” i ex. skulle isf. vara att man gärna tar allt som står till buds utan att tänka på andra. Typ, först till tårtan för 10 pers o då ta en 1/5-del av tårtan.
Egon
Inte här heller, egentligen, utan det var bara ett ex. Kanske projicerar jag?
Egon
Tror ämnet varit med tidigare …ett ämne inom filosofi..
Egoism är då ofta ur den egna synvinkel.
Roffaren som maximerar sitt roffande ser det kanske som det självklara vilket då är ett rätt enligt roffaren..
Hmmmm en insändare men kan det vara något mer generellt i samhället..
Det kan kanske vara mer vanligt nu än det var då men den största skillnaden kommer nog av hur mycket som dagens småbarnsföräldrar försöker klämma in i det sk pusslet. Kombinera med friskare äldre med mer pengar så fattar man ju att det blir skillnad.
Hur det sedan platsar i en insändare är oklart.
Jag känner ju också igen mig i “hur det var när jag var liten”… Då kunde man tillbringa sommarveckor hos mor-/farföräldrar, eller en annan favoritsläkting.
Gemensam nämnare: Hemmafruar. Vill vi verkligen tillbaka dit?
Det kan nog vara en skillnad åt rätt håll på gång: Vi får barn allt senare. Vilket innebär att vi är närmare pensionen (trots höjd pensionsålder) när det är dags att ta barnbarnen…
Å andra sidan är jag nära pension men jag är ju fortfarande närmare 20 än “pensionsålder” i mitt eget huvud…
Absolut inte.
Jag är både nära pension och har barnbarn. Vi (jag och fru Norrland) är med barnbarnen så ofta det är praktiskt möjligt men att vi skulle ta hand om dem en hel vecka kommer knappast att hända. Inte heller har våra föräldrar haft hand om våra barn, en hel vecka sträck utan att vi också varit med.
Insändaren är, i mångt och mycket, snömos.
Jag är benägen att hålla med dig angående insändaren.
I min barndom hade vi både mor- och farföräldrar på lite avstånd. Då blev det ofta en vecka i stöten där. I ärlighetens namn var min storasyster och jag (skiljer 3,5 år) så osams att det var ohälsosamt för hela familjen. Vi var alltid en i taget hos våra släktingar. Då var nog alla mycket mer tillfreds.
Vi tar gärna barnbarnen men än så länge har det inte blivit mer än några dagar fast det tror jag kan bli någon vecka, speciellt nu när vi köpt oss ett hus på hjul.
Har haft det annorlunda, i stort från unga år till runt 14 år varje sommar (2mån) hos mormor o morfar.
Körde traktor när man nådde pedalerna, hjälpte till med det man kunde på ett jordbruk/skogsbruk.
Nyckelbarn, andra tider av året.
Mina kids tillbringade en period 1 vecka varje månad hos sin mormor, super krock på jobbet ingen barnomsorg o annat.
Min mor har egentligen aldrig haft tid för sina barnbarn.
Inte svårt att lista ut vem kidsen uppskattar mest..
Så bitvis förstår jag insändaren
Fick reda på min löneförhöjning nu, som var väldigt god, förvånansvärt god för en som minns Neil på månen. Man brukar ju vilja få upp ungtuppar och det är ju den lönekurvan man tänker sig.
Nu har ju 2000-talet varit lite speciellt för oss som jobbade med IT på stort företag, det var kanontrevligt på 90-talet, och min lön var mycket god vid Y2K. Sen hände väldigt mycket, kineser lärde sig programmera och jag ruttnade på olika roller, så lönen har väl gått lite upp och ned. Så det är väl inte helt ologiskt att jag, som verkar vara den som förstått att använda AI bäst, också får den uppskattningen, avslutande karriären med vad som är kul snarare än vad som drar in mest kulor. Barnen ser till att det blir mjölk på det egna bordet själva.
Men det är det som är grejen - löneförhöjningen - jag känner att det är den enda gång jag får … nån slags feedback på hur, ja till och med, bra människa jag är. Förutom då jag anställs. Och det är väl lite naivt. OCH:
Är jag den ende meritokraten i världen?
Som tycker att alla borde vara med i samma race? Och att lönesättande chef(er förhoppningsvis) är det bästa instrumentet som finns för att bedöma. Möjligen spinner det här ner till politiktråd, men jag tar det här filosofiskt, och lite politiskt filosofiskt. För alla tycks vilja komma ifrån ett schysst race.
De tre stora politiska filosofierna är förvånansvärt långlivade, Liberalism, Konservatism och Socialism. Alla med rötter 16-17-1800-tal. Socialismen naturligt sist eftersom den uppkom pga dem industriella revolutionen. Och i mina ögon går alla mycket ut på att just slippa det här rättvisa racet.
Konservativa vill att familj och tradition skall gå före prestation
Liberalismen vill det inte lika uttalat, men ser pengar som oluktande, och det finns ingen direkt koppling mellan prestation och utfall. Att göra karriär på bostadsmarknaden är lika “fint” som att bota cancer.
Socialismen, tja den är allmänt utsmetande. Även om jag sett mest meritokrati här på min personliga resa.
Men jag har väldigt svårt att få grepp om hur folk i allmänhet ser på det här.
Börjar där.
Det är ju ändå märkligt, att en person kan gå från att vara fulltidsarbetande och klara “livet”, till att vara “panschis” och ha en tid hos frissan och hela dagen är “full”.
2 gillningar
Spenderade otroligt lite tid i vardagen med mormor, den enda jag hade, men spenderade hela somrar på landet där mormor var hela somrarna. I övrigt hade jag väl egen nyckel från typ ettan då jag inte hade fritids, för morsan jobbade en del nätter och var ju “ledig” på dagtid…
Mina föräldrar var ett grymt stöd i vardagen, och hämtade en del på dagis, passade ungar vid andra saker och hade dom hos sig på landet minst en vecka varje sommar.
Fruns dito var mer fokuserade på svägeskans barn i jämtland.
Behöver jag fråga vilka mor, farföräldrar som ni tror att våra barn har bäst relation med?
För min del handlade det inte så mkt om att de “hjälper till” som att de ska få en bra relation.
Enkelt svar:
De vet att du snart är borta så din löneförhöjning blir inte så dyr i längden och du blir nöjd tiden du blir kvar.
Jämför lite med storstjärnor i NHL (utan att för den skull jämställa dig med dem…) som spelat och slitit i ett lag som aldrig tagit titeln men som sedan trejdas innan pensionen till lag som har chansen till titeln.
Lite som “Tack för din insats och lojalitet under åren”
1 gillning