Gjorde den verkligen det? Eller kändes det bara så? Informationsbrist deluxe skulle jag säga. Folk hölls i dunklet på ett annat sätt än nu när nyheter sprids som löpeld. På gott och ont. Folk var nog lyckligare på ett sätt förut och respekten för överheten var större.
Jag tror inte människan är skapad för att bo i stora städer. Framförallt blir det svårt med empati så våld, stölder, skadegörelse osv ökar. Även ensamhet ironiskt nog.
Det beror på när. Har en känsla att generationen som föddes runt 1900, som var i unga under 20 och 30-talen var jäkligt aktiv. Visst, informationen har väl aldrig varit mer ymning än nu (Men försök gå in på aftonbladets hemsida och hitta de tio viktigaste nyheterna nu) men det fanns - uppenbarligen i många samhällsklasser - en aktivitet. Och en vilja att alla skulle bidra. Arbetarbarn i generationen efter tog ofta ut svängarna betydligt mer än vad medelklassbarn gör nu.
En riktigt tillspetsad ingrediens här är de steriliseringar som gjordes på personer som ansågs ha “dålig vandel”. Faktum är att det i dåtiden fanns en medvetenhet men ingen särskild upprördhet runt detta från allmänheten. Man skulle bidra. Kommer ytterst väl ihåg det från de arbetarkollektiv jag spenderade sommaren med. Slashasar var lika föraktade, vare sig de var fattiga eller rika. Det var hårda män och kvinnor som byggde upp landet. Och alla skulle bidra. Man pratar mycket om rasism mot de som då kallades “zigenare” eller “tattare”. Vilket säkerligen är sant. Men om de skötte jobbet fick de ofta lika mycket respekt som nån annan.
Sedan slog ett mjukare tonläge in, skulle påstå att det mycket går att spåra tillbaka till borgerskapets föräldrar började uppfostra barn till självförverkligande och “man vill det bästa för sina barn”. Vilket inkluderade att man skulle se mellan fingrarna med då de betedde sig illa. Och det här har utvecklats till att se mellan fingrarna med dåligt beteende hos allehanda beteenden runt om i samhället. Och en mindre vilja att få sin näsa brun genom att ge sig in i något som politik. Mycket poppigare att ansluta sig till nåt tyck och gå in i en åsiktsbubbla.
Själv är man ju gammal nog för att minnas TV2 som något nytt, men jag var jäkligt mycket mer informerad som tolvåring än vad jag är nu. Söker bara den info som är mysig, kollar aldrig nåt som aktuellt eller läser nåt som DN. I bästa fall kollar jag Text-tv, och det blir mycket sporadiskt.
Denna sätter verkligen fingret på min upplevelse av livet och därtill ger mig förståelse varför jag känner mig så motvillig att delta i ”ratracet”.
1 gillning
Motvillig och ändå en del av det
1 gillning
”Vad du gnäller”, ”du är bara avundsjuk”,” varför är du så bakåtsträvande?”, ”så får man inte säga”, ”varför gör du inte som den/de?”, ”vill du inte..?”…..
Meningar jag blir matad med nästintill dagligen som får mig att känna kampen mellan jaget och andras förväntningar. Nånstans på vägen, kanske för 25-30 år sen smög det på mig.Den ofrivilliga men oundvikliga anpassningen.
En intressant fråga är varför andras förväntningar är sådana? Eller möjligen om andras förväntningar egentligen inte är deras egna utan mer en sorts ogenomtänkt pk-aktig grej?
1 gillning
Bra post, skulle kalla de the blues of the man rich with social and cultural capital.
Har man lite knegarskalle känns det lite som man är alexander ställd inför den gordiska knuten.
Du jobbar åtta timmar, gör ditt bästa som en kugge i maskineriet, sen går du hem och är ledig, ägnar dig så mycket åt navelskåderi som du vill. Du springer inte omkring och är duktig. Du har gjort dina timmar för det kollektiva. Och sen njuter du frukterna av detta kollektiva arbete.
Mening och mål? Just detta. Ett schysst liv. Där du bidrar och njuter frukterna av det. Och behöver du nåt köper du det.
Då han pratar om ”vi” känns det som samma gäng vi som säger ”vi måste ändra vårt sätt att leva”, folk marinerade i mål och mening.
”Så är det bara” är nog en av de uttryck som triggar mig på alla cylindrar. Många känner säkert sin maktlöshet liksom jag, men en hel del köper det rakt av utan frågor eller ens tvivel. En del har det som superkraft att anpassa sig efter miljön de lever i och frodas oavsett vetskapen om det eller ej.
För egen del känns det som jag existerar i fel tid. Så mycket i samhället känns obegripligt,oönskat eller helt onödigt.
Gissar att de som eventuellt ifrågasätter vår nuvarande kurs är i stor minioritet. ”Know nothing and you will be happy” är nog grejen för att smidigt och smärtfritt existera just nu.Eller så har det alltid varit den rätta inställningen oavsett tid. Sluta bry sig och som Anders skriver: gör ditt jobb åt andra så kanske du får ligga till helgen.
Ni har mao ej i stort funnit eran plats i livets cirkel..?.
…det kan väll även vara så att andras förväntningar är indirekt feedback då de ser något ni inte ser…
Mm, om man köper att ens rätta själv är något andra ska avgöra.
1 gillning
Man kan ju fundera över ev “feedback”. I alla fall om den är seriös. Att avfärda seriös feedback är givetvis också ett alternativ men man blir då lite solo i sin hörna.
Edit: Tvåa på bollen efter xxxx77
Nope inte så, det handlar inte om att bestämma.
Utan mer “visa” vad som finnes bortom jagets synfält.
1 gillning
Ja, den där är uppenbart tuff för många. Särskilt då jag pratar med akademiskt progressiva och typ deras marknadsinriktade syskon. Människor som växt upp i “vad vill du göra med ditt liv”. Och med en och annan frisinnad själ men ganska få.
Så här och det blir anekdotiskt, men jag märker då jag försöker klämma folk på det här, online och irl, att vi hemma inte var på något sätt unika. Gick i småhusskola, väldigt långt ifrån slum. Men också väldigt långt från den akademiska övre medelklass jag bor i nu - inte materiellt sätt men vad det gäller socialt och kulturellt kapital. Och det var aldrig nån någonsin som pratade om “vad vill du göra efter plugget”, än mindre “vad vill du göra då du blir stor” och absolut inte “vad vill du göra med ditt liv”. Vi levde på och var barn och sen tonåringar som bekymrade oss om det som åldern hörde till. Parallellt gick vi i plugget. Och det var ingen som vred om armen på nån, det var ganska uppenbart, kanske främst för oss killar, vad vi hade för talanger som kunde ge jobb. Nästan alla vi med nån slags läshuvud gick 4-årig teknisk. Det gav jobb på den tiden. Några få gick NA och några lite slöare SAM. Och man hamnade på nåt jobb. Eventuellt, som jag, fick man för sig att läsa på teknisk högskola. Men det var för att få lite roligare och lite mer välbetalt jobb.
Och jag har varit med på lite träffar, och de flesta verkar vara glada och nöjda med vad de hamnade på. Men alla är nån slags anställda, även om man, som mej, har varit i nån slags chefsposition. Och har betydligt mer going vid sidan om än att få ligga till helgen.
Jag hade väl hjärtat i “SO”. Hade jag växt upp där jag bor nu hade jag säkert läst nåt samhällsvetarprogram, Filosofi, Idehistoria och lite sånt. Och i bästa fall hamnat på nån institution på UU eller blivit högstadielärare.
Jag tar min situation nu alla dagar i veckan. Visst åren då barnen var små och man var ny husägare var det väl inte så mycket tid för navelskåderi, men det var ändå jävligt givande år. Och sen, både före och efter känner jag att jag har haft tid för all golf, läsande av obskyr filosofi och allt. Och jag behöver inte sitta och producera några jävla papers på nån institution eller ha ett härk med nån stökig högstadieklass.
Skulle säga att det gäller att vara lite man över sitt liv. Vare sig jobbet, barns aktiviteter, allehanda sociala eller hemdekorativa initiativ får inte ta för mycket av den tid du behöver för dig själv och vad du tycker är viktigt.
Men sen rätt många år tillbaka tjänar jag tillfälligt för mina behov och mina nycker, och jag saknar inte tid för att pilla med det jag tycker är kul. Och det som är riktigt kul skall man inte ha som jobb, om man inte råkar var nåt åt Rory McIlroyhållet.
Läser Steven Kings bok om skrivande nu där han också beskriver sitt liv. Han kom verkligen inte från nån akademisk elit, men han märkte ganska fort att det var skriva som var hans grej. Inte direkt det som ger lön 8-5 men han hittade olika kneg, först rena skitjobb, sen som dåligt betald lärare innan han till slut fick ihop Carrie på fritiden nån gång tidigt 70-tal och fick uppleva ett telefonsamtal där han fick reda på att pocketupplagan skulle ge honom 200k dollar. Hans hustru föll i tårar. Och han blev författare.
Men det är märkligt vad liknande min story ovan hans resa ändå var. Han landade i ett författarskap och han beskriver det som jag beskriver mitt arbetsliv ovan. Han märkte vad han var bra på och gjorde det som vuxen. Och hade (Boken skrev han runt Y2K) väl lite mer fritid än de flesta, men det var ändå en inrutad tillvaro. I slutändan ett rätt vanligt jävla liv, även om han som kulturpersonlighet hade ett helvete med supa och droger.
https://youtube.com/clip/UgkxcZPbuISHv6zoM9PRuUZ8qQoTKItAuuG8?si=rdybdGnJxfLPW_75
Hela filmen (office space) handlar ju om Peter som inte hittar sin plats i livet. Lawrence i klippet ovan är så nöjd med sitt liv att han enbart ber om två brudar samtidigt om han vinner en miljon.
Är man inte nöjd med sin situation så skall man göra något åt det. Inte fan skall man gå hemma och låta någon annan göra det åt en. Men så länge man kräver något av samhället får man nog på ett eller annat sätt bidraga. Vill man inte det så gå till soc eller börja spela på lotto. Att vara egen företagare passar vissa. Man har åtminstonde ingen chef, men man är ändå beroende av andra.
Vad för liv skall man leva då? Hytta och några kor som bak i tiden? Vilken tidsepok passar bäst? Är du bara trött på att betala skatt till det stora slöseriet? Jag också isåfall.
Jag tröttnade själv på IT-svängen helt. Kommer aldrig återvända. Flyttade från Stockholm till lilla Alvesta hösten 2001 utan jobb eller plan. Åkte in på ett bananskal i plattsättarsvängen och hittade mitt kall. Men vågade åtminstonde göra förändringen. Samtidigt gjorde jag mig av med min TV och har inte haft sen dess. Men nu börjar man fastna på youtube etc istället får man väl erkänna.
Du får väl göra som alla andra 40-åringar med livskris. Knega vidare och fokusera på ungarna. Det krävs varken framgång eller pengar att vara världens bästa pappa.
Känner att jag vill kommentera.. men det blir svar på frågor som kanske inte ställts.
Det är klart att man vill vara något i andras ögon. Främst kanske det man själv ser och tror… men definitivt inte det man lite till mans hoppas att de inte kan se.
Det handlar om självkänsla.
I ungdomen var jag så naiv att min självkänsla inte hade några gränser. Jag var så snygg, charmig och allt på en enda gång, såpass att jag inte förstod att jag krossade hjärtan.
I den bistra verkligheten var jag en alldaglig lagom söt liten svärmorsdröm, och inget mer. När sen tonåringen blev semi-vuxen så kom verkligheten ifatt. Det naiva var borta och i samma veva försvann lite självkänsla.
Jag kommer så väl ihåg hur min kompis ryckte av mig offerkoftan, när ett långvarigt förhållande tagit slut. Han sa… nu är du ju attraktiv igen. Inte fan kändes det så.
Så här på lite senare år har jag insett att jag har pondus. Eftersom jag jobbat ihop med min far många år i livet så har jag alltid varit den där … som är lite mindre.
Nu är jag respekterad av folk jag knappt känner. På egen merit, sägs det, men jag har inte förstått hur det gått till.
Jag har ju alltid försökt att inte ta plats.. men tydligen har jag en stol reserverad i sammanhang där jag inte försöker ta den.
Kan det sistnämnda vara en sensmoral?
Att inte försöka så j-a mycket?
Många svar… och det enda jag kan tillföra ämnet filosofi är den med ”livs” före. Jag ljuger eller förskönar inget längre. Det är så mycket lättare att hålla reda på vad man sagt om man känner likadant, hela tiden. Inga lögner att hålla reda på och med tillräcklig social kompetens så dräller det inte ur några obehagliga sanningar.
Egon
Självkännedom.
1 gillning
Absolut, rätt många många gör hoppet till annan slags verksamhet, då man ruttnat på nåt. Själv fann jag IT-branschen helt ok även om jag inte programmerar. Trivs med projekten och folket. Var inne på HW ett par år men servrar och serverfolket var inte min kopp te.
Men just från IT till hantverk är nog den vanligaste jag stött på. Bästa polaren skulle bli byggnadsvårdare, men kraschade med MC så pass att han fick skippa hantverkandet. Han är mycket vassare tekniskt än jag men har egentligen aldrig gillat spelet.
Lite generellt, jag säger inte att man skall ta vilket jobb som helst för jobbandets skull - om du har ett val. Du måste ha tillräckligt intresse och driv.
Det där!
Men det här, att tänka påjobbet som en del av tiden. man ger för kollektivet är en rätt ny tanke som jag fått, känns för mej fruktsam. Att det är den man ger, sen kan man odla sin individualitet. Och vi är både individer och flockdjur.