Tror mindre på tanken att förlora alla nära kära mer på att detta är slutet det finnes inget mer.
Vad jag förstått så kan det vara en majoritet som dör i rädsla/ångest vs acceptans vid dödsögonblicket. ( Hört från en som suttit vak).
Personligen vill jag inte på några villkor hamna i rädsla/ångest . Ingen aning om hur undvika.
Minnen från när man var ca 6 år sitter kvar…öppen kista, rädsla/skräck…nästa gång det var dax slapp jag..
Andras död har berört mig oroväckande lite. Inklusive morsans och två mycket goda vänner, de senare i förtid (självmord och elak cancer). Det är bara, jaha då är de borta. Det är väl hemskt att säga så men så är det för mig. Behöver inte den påminnelsen om min egen förestående bortgång, jag tänker på det ofta nog i alla fall. Min lite trista version.
Ja det är klart att om man ligger i en säng och vet att man ska dö inom några dygn så är man nog inte så kaxig. Dock brukar man få morfin som är smärt- och ångestlindrande.
Jag finner tröst i de här raderna.
Tidevarv komma,
tidevarv försvinna,
släkten följa släktens gång.
Väldigt klyschigt men det talar till mig. Särskilt när jag är hemma i byn och besöker kyrkogården. Där ligger bland annat min farfars far som hade samma namn som jag. Det gör något med en när man ser en gravsten med sitt namn på. (om namnet är någorlunda ovanligt iaf)
Den känner jag igen mig i. Ganska starkt. Starkast faktiskt då jag var på EGO på Lundsbrunn förra året. Farfars far som är den mest legendariska i Släkten ligger begravd vid Husaby kyrka strax bredvid. Tog en sväng dit innan golfen, det var rätt mäktigt att se. Han heter inte samma i förnamn men hade samma initialer och de var initialerna som stod på gravstenen.
1 gillning
Liknande men ändå inte, de med band lite tajtare har berört, det gäller då även husdjur.
Farsan 64 år, var likgiltig till en punkt, fick tillslut prata ut med en. Lättnaden var enorm.
Morfar 56 år,..
Mormor 89 år en av de viktigaste personerna under min tidiga uppväxt, tog hårt,men hade börjat att kunna handskas med detta…typ blivit bättre av övning.
Instruktionerna jag fick inför mormors begravning avseende klädsel placering som kistbärare var mycket strikta. Tex svart kostym men om regn en genomskinlig labbrock som gav att kostymen ändå syntes, handlade om respekt för den avlidne.
Apropå det med släkten… Ju äldre jag blir desto mer lockar det att “flytta hem”. Det är ett ett väldigt vanligt fenomen och något som många gör. Jag kan komma på hur många exempel som helst.
Kanske är det att man jagar sin egen ungdom på något sätt?
Jag var på min fasters begravning där hemma nu i februari.
Det var urna i kyrkan och alltså ingen nedsättning i jord. Dvs inga kistbärare osv. Jag tycker nog ändå att en jordbegravning är mer “på riktigt”. Men det blir allt ovanligare.
Det är ont om plats på kyrkogårdarna, minneslund urna tar liten plats. Typ billigt
Kanske om man kommer från nåt som inte är en tråkig Stockholmsförort. Närmare än Uppsala vill jag inte komma. Farsan bor kvar, i och för sig i en småtrevlig del av kommunen men det bara kryper i mig att jag skulle bo och låta ungar växa upp i de krokarna, har tänkt tanken även på senare år då jag varit förbi föräldrahemmet.
Jag känner tvärtom. För varje år som går känner man igen sig mindre och mindre ”hemma”. Känns som stadsplanerarna gör allt de kan för att ta bort grönområden. Förstår att samhällena växer i invånarantal och detta medför att det behöver byggas ut, men igenkänningsfaktorn minskar ju också. Trist..
Det finns nog någon inbillad trygghet från när man var barn. Tror inte våra föräldrar såg på våra ungdoms samhällen och gårdar på samma idylliska sätt som vi när vi sprang där bland husen och höll på. Varje flytt man gjort när man va ung var förmodligen till något som föräldrarna ansåg vara bättre men varje flytt (2 för mig) såg jag som något negativt.
Så därför finns minnena kvar. När jag går in på google maps och kollar runt har inte mycket hänt i byn (förutom att vårt hus blivit pingstkyrka). Men affären har slagit igen och industrin likaså. Nu är det ett samhälle man bara övernattar i, all annan aktivitet finns i orterna runt. När man pratat skit med grannarna och gått alla gator tröttnar man nog fort igen.
För kan det är 3 år sedan gjorde jag o mitt enda syskon en nostalgi tour på platser vi bott på.
Ingen av oss hade någon nostalgisk dröm om att vilja tillbaka till dessa områden.
1 gillning
Sun Tzu said…ja han sa mycket eller rent av väldigt mycket…
Läst första stycket, nu stycket med kommentarer..
Bodde och jobbade i Sthlms-trakten i 30 år, tröttnade på trafik, flyttade till Småland 10 år pga frun har sina rötter där, plötslig hemlängtan efter enkelheten och igenkännandefaktorn, bor nu på sudret på Gotland, lugnt 10 månader om året, alltid nära till havet, både jag och fru trivs så jäkla gott.
1 gillning
Det är onekligen en tanke. Förutom det där med hemlängtan om man tänker på uppväxten.
Är det här en filosofisk fråga? Läste en bekants inlägg om demokrati och det illustrerade den klassiska ”sägningen” att demokratin är det sämsta styrelseskicket utom alla andra.
I den klassiska demokratiteorin från Aristoteles till Rousseau talas ofta om hur demokratin är beroende av sin storlek, och det betyder litenhet. Det som föresvävar teoretikerna är stadens torg där folk samlas som känner varandra och delar en gemensam kultur. När det talas om ”stadens torg” handlar det inte om flera, utan om ett torg, och staden är inte det moderna Tokyo eller New York, utan en liten stad på några tusen invånare. Av dessa några tusen invånare var dessutom långt ifrån alla röstberättigade: begreppet ”folk” är historiskt tänjbart och kan avse allt mellan storherrarna, hela adeln, besuttna, enbart män och alla vuxna (och tenderar på den radikaldemokratiska flygeln numera också breddas till att omfatta underåriga). Demokratiteorin och tanken på att ”folket” ska styra har alltså sina rötter i en föreställning som numera liknar ett årsmöte i en större förening eller ett större bolag.
I massamhället har detta permuterats till att bli ett system av representation, där representanter bestämmer i mindre församlingar än torgmöten i en direkt demokrati. Allt annat är helt enkelt i praktiken ogenomförbart (och genomförs inte heller i Schweiz annat än i de minsta kantonerna som exempelvis Glaurus). Problemet med representanter är dock tvåfalt.
Dels är representanter inte delegater. Som redan Edmund Burke argumenterade, måste representanter ha ett fritt mandat att fylla sitt uppdrag som omständigheterna kräver. Direkta uppdrag och instruktioner från valmanskåren till representanten stupar på samma storleks- och samordningsproblem som direkt demokrati. Det innebär att representanterna i sin församling kan komma fram till helt andra saker än det som ”folket” menar är lämpligt, och att ansvar kan utkrävas först vid nästa val – om frågan var viktig nog för att ”folket” då ännu ska komma ihåg representantens röstbeteende. Direkt demokrati är opraktikabel, representativ demokrati är en mycket uttunnad demokrati.
Dels är det helt oklart vad det innebär att vara representant. Den metafysiska tanken bakom ordet är att en människa i sig speglar ett större kollektiv. I den meningen är representanten en symbol. Den mest framträdande symboliska representanten vi har i Sverige är konungen, som i en person är en symbol för landet, dess befolkning, dess historia och dess framtid.
Men hur speglar man ett kollektiv, i synnerhet när representanten ska vara mer än en symbol och faktiskt ska göra saker? En människa kan ju inte inom sig förena alla erfarenheter och egenskaper som ett kollektiv på några 10 000 personer bär inom sig. Representanten kan alltså inte spegla ”folket”, utan måste vara något annat än en spegel.
Innan vi kommer till detta ”något annat” kan för övrigt påpekas att detta förstås innebär att inte heller parlamentet kan vara någon spegel av befolkningen (vilket innebär att de som kräver att riksdagen ska ha en andel minoriteter/kvinnor/annat som speglar befolkningens sammansättning inte tänkt igenom representationsbegreppet). Eftersom ingen av representanterna verkligen speglar sin valkrets, kan förstås inte heller en samling av representanter spegla sin valkrets. Riksdagen är ingen representation av folket i bemärkelsen ”återspegling av folket”, riksdagen är ett slags folkets utskott.
Om representanten dock inte kan spegla det kollektiv som utsett representanten, är representanten i princip inte en representant, utan en fullmäktig som i huvudmannens ställe agerar i politiska frågor. Detta speglas också i att riksdagen i regeringsformen sägs vara folkets främsta företrädare, inte folkets spegling eller representant. Notera att en företrädare alltså inte nödvändigtvis är en representant: kungen är en representant, men i de flesta fall ingen företrädare för Sverige, medan riksdagsledamöterna utgör företrädare för, men inte representerar folket.
Av detta följer att det inte är ”folket” (howsoever defined) som styr i en ”representativ” demokrati, utan att folket lämnat över till ett antal fullmäktige att i folkets ställe göra politik. Folket får vid förutbestämda tillfällen (val) säga upp företrädarskapet, lite som ett tidsbestämt avtal som måste förlängas med jämna mellanrum. Av det mytomspunna ”folkstyret” är det rätt lite kvar i ljuset av denna analys.
När dessutom folkets företrädare utses genom förmedling av partier som organiserar delar av folket, blir sambandet mellan folkets mening och faktiska politiska åtgärder ännu mera uttunnat.
Missförstå mig rätt: detta är inget brandtal för något i grunden annat styrelsesätt än det vi har. Jag menar att den konstruktion som vi har i grunden har förutsättningar att fungera.
Däremot börjar jag bli allergisk mot påståenden om att det skulle innebära en demokratisk förbättring eller ett demokratiskt framsteg när behörigheten att fatta vissa beslut flyttas till den formella politiska sfären. Det kan vara lämpligt att flytta sådan behörighet, det kan vara nödvändigt, allt möjligt kan det vara – men med demokrati i bemärkelsen ”folkstyre” har det litet till inget att göra. En sådan flytt av beslutsbehörighet innebär ett utökat styre genom därtill utsedda fullmäktige.
Demokratiargumentet är med andra ord lämpligt för politiska högtidstal, men man bör hålla på det i frågor om konkreta politiska åtgärder, ty hela styrelseskicket bygger på något annat än det som demokrati rimligen kan sägas i grunden betyda.
Redirecting...
Visst är det filosofi, och i min mening den mest intressanta filosofin, den som rör sig i det humana, nånstans emellan sociologi och politisk filosofi. Ska begrunda den lite…
Men initialt, demokratin funkade kickass bra på min farfars tid, då människor från alla samhällsklasser verkar ha engagerat sig politiskt. En bra mix av människor som representerar kommer också kunna tala för det mesta.
Rent folkstyre, alla sitter och röstar med bankid, nja.
Man bör ej glömma att man lever i sin omgivning vilket påverkar ens tankar/beslut lika mycket nu som då.
Så en “stor” by på 1000 pers 2500 år sedan var just stor då befolkningen var betydligt mindre.
Helt klart mer hanterbart vs stor stad a Paris eller dyl.
…ämnet ledarskap/mandat avhandlas elegant o brutalt.
Lätt moddad story från då till nu…
Högsta chefen vill få saker att ske på golvet nivå.
Han nyttjar sina 2 chefer under honom för att förmedla vad högsta chefen vill. Förmedlingen av av vad utföra sker till 2olika grupper.
Första chefen meddelar sina golvet knegare, det mesta går fel lite blir gjort.
Andra chefen meddelar sina knegare samma sak, även i denna grupp går det mesta galet.
Frågan är kan det vara otydliga chefer i sin förmedling?
Sun Tzu om första blir fel men andra blir rätt då är det chefen i den första gruppen som är otydlig.
OM bägge inget ledarskap utan mandat.
Sun Tzu valde att avrätta de kassa “cheferna” och sätta in folk som vet hur jobbet blir gjort.
Läst ca 1/10 av boken..