Det är ju inte konstigt att Kina är bäst då de har överlägset störst tillgång till råvarorna. Läste en siffra 98% av tillgänglig mängd råvara för någon jordartsmetall som Kina har tillgång till.
Batterier innehåller alltså INTE jordartsmetaller. Batterier innehåller sånt som Litium, Nickel, Mangan, Kobolt, Järn… Lite beroende på vad man har för katod.
Jordartsmetaller används till magneter. T ex då elmotorer eller vindkraftverk. Det går att bygga elmotorer med induktion men de blir inte lika effektiva som elmotorer med permanentmagneter.
Vi har också dessa råvaror. Europas största fyndighet för sällsynta jordartsmetaller i Kiruna
Problemet är bara att få det lönsamt.
Finns massor i Grönland också.
ps. Sällsynta jordartsmetaller är faktiskt inte sällsynta. Det är ett missvisande namn.
Funderar på nyare beg. bil till tanten. Max (och då menar jag max) 1000 mil/år.
Ska man gå på antal mil eller tillv.år?
T.ex en 2018 som gått 3000mil vs en 2020 som gått 8000mil.
Någonstans runt 12-18 tusen mil så känner jag att en bil är färdig. Inte slut men det börjar visa en del saker som jag helst vill slippa. Med det tänket är ju 8000mil inget jobbigt. Kan ha bilen i 9-10 år utan större problem. Risken är ju att jag vill byta inom 5-6 år igen.
Personligen tänker jag årsmodell före mil.. tänker jag rätt? Prisbilden blir lite skev på lågmilare ibland.
Egon
Jag lever inte helt som jag lär, men vår andrabil (som min fru kör mest) går ungefär lika lite.
Dina exempelbilar är snarast en lågmilare och en normalmilare. Jag skulle mer tänka normalmilare kontra övermilare.
Jag tänker: En bil går “normalt” 1500 mil, kanske lite mer, per år. Köper man en bil med övermil är den billigare (en tre år gammal bil som gått 8-10 tusen mil). Kör man den i kanske fem år har man möjligen fått bilen att ha “normalt antal mil”, vid försäljningen.
Det känns som om det ger lågt inköpspris och normalt försäljningspris.
Ta “lågt” och “normalt” med en stor nypa salt, när det gäller inköps- och försäljningspris.
“Alla” som köper begagnat letar efter bilar som är ett par år gamla och snittat just runt 1500 mil/år.
Det gör att “kilopriset” på dessa bilar blir betydligt dyrare.
Bättre att antingen gräva djupt i plånboken och köpa nåt som kanske bara rullat 800-1500 mil totalt, eller att offra sig och köpa en bil som är uppe runt 8 000 som @KalleVej säger och få ner “kilopriset” en hel del.
Det är alltid mer ekonomiskt att köpa långmilare. Folk överskattar värdet av få mil. Även avgasbilar tas av åldern, sällan milen.
2 gillningar
Det finns ytterligare en milstolpe: 10 000 mil. Många verkar livrädda för detta, precis som om det skulle vara början på slutet.
Det stämde kanske för bilar på 40-50-talet.
Nu vågar jag påstå att 20 tusen är inga problem. Inte 30 heller. Det är åren och rosten som knäcker bilen.
1 gillning
har det inte att göra med stor service och kamrem?
Yes. Sen är det ju ibland svårt att hitta långmilare som är fråscha i kupén och så, men det mesta går ju att fixa med rekond.
Allt hänger säkert ihop. Men om “någon” törs köpa en bil som gått 8000 men inte 9500, då tror jag “någon” tänkt fel: Då kommer det garanterat vara dags att göra service och byta kamrem under tiden man äger bilen.
Jo, men det är väl lite trist att redan första halvåret ta de stora utgifterna
Då prutar man 8 000 och säger att det är “kamrems-rabatt”:
Många bilar som går mycket på kort tid är ju bilar som folk har pendlat i eller liknande. Dvs åkt ensam. Möjligen att förarstolen kan vara lite sliten men resten av interiören brukar vara i bra skick. Om det nu inte är nån som åker på donken drive thru varje dag och slaskar ner allting med dressing och feta pommes frites-fingrar.
Den enda gången lågmilare är värda något för mig är om det är nån form av entusiastbil som man vill hålla så nära nyskick som möjligt.
Ju fler mil desto större risk för fläckar. De flesta bilägare är mest rädda om kärran när den är ny!
Min bilköparkarriär började precis på detta sätt. De första tre var nog bilar som gått bortåt 7-8 tusen på 1,5 - 2 år. det var inte riktigt samma sak då med tre år som standard på leasingavtal. "Hur kan du har råd med en ny “Saab”?? Den var ju inte ny, fast utseendeskillnaden på 1-2 år var inte så stor… Putsa var jag duktig på…
Tror inte jag vet vad det är. 
(det rostar även här, men lite och långsamt i jämförelse)
Jag är lite avundsfrisk på just detta… Min första “nya” bil jag sålde var nog 1984 års modell som jag sålde 1986 (alltså, efter cirkus 2,5 - 3 år). Köparen var en “norrlänning”. Han tyckte bilen var för rostig… Det var den givetvis inte enligt mina mått mätt men jag förstod/förstår vad han menade.
SAAB -75, såldes -92. I stort sett rostfri, bara några små kosmetiska grejor.
AUDI -87, såldes -02. Helt rostfri.
Senare bilar jag haft har sålts < 10 års ålder. Samtliga helt rostfria.
Nuvarande är nio år gammal och köptes från Gbg-trakten när den var två år gammal. Ingen karossrost än så länge.
Vad som på senare tid börjar påverka lite är den eländiga saltinblandningen i sanden, som de använt mer påtagligt sedan (kanske) 2015? Det uppvägs av att bilarna är lite mindre rostbenägna.
Här på Gotland är det saltfritt, både för o nackdelar.
Det jag tidigare inte riktigt märkt, men det är kanske mer baserat på kulören på bilen, är flygrost… Det känns som om det är mer nu än tidigare. Det blir lite jobb varje vår.
Och mina “rostiga bilar” är ju i princip rostfria. Eller, nja, jag köpte en Opel som pendlingsbil kring år 2000. Ljus silver där rostfärgen kröp fram ur små håligheter i lacken. Jättefin när jag köpte den. Rostbrun efter några månader. Jättefin när jag sålde den efter ett år… Fast jag visste ju att under lacken händer saker man inte vet något om…