Jag kommer ju från andra hållet.
Jag hälsade på min kompis Daniel från barndomen i Marieholm lite då och då. Han hade fått en Atari 520STM då hans far var mycket teknikintresserad. Vi hade flyttat ifrån Marieholm när jag precis fyllt 9 men morsan slängde av mig där när vi åkte till mormor ibland. Vi spelade Dungeon Master, Elite, Arkanoid II och säkert något mer.
Datorer var direkt något jag såg som otroligt intressanta. En annan barndomskompis pappa vi träffade två gånger om året hade en 8086:a för sitt arbete. Där spelade vi Stugan och något primitivt bilspel. Det var bara någon enstaka gång men fick ändå se en ibm pc för första gången.
Jag lärde mig sen programmera basic på en kompis C64 hemma i Munka Ljungby när jag va 11 och vi skrev också av program från Svensk Hemdatornytt. Att programmera var mycket mer intressant än att spela spel, vilket mina kompisar inte höll med om. Dom där basic-programmen var mest POKE’s dvs man skrev värden till nåt register … vilket var helt obegripligt och på sätt och vis fortfarande är. Man måste ha hårdvarumanualen bredvid sig för att förstå vad som händer… POKE 53181, 8 … jaha? orange bakgrundsfärg. POKE 52180, 1 … vit text… Men skrev färgvärden 1-16 till en minnesaddress i RAM där systemet hämtade färginformation när den rensade skärmen. Helt obegripligt. Men det blev ju andra färger. Skitballt.
FOR I=0 TO 15:POKE 53281,I:FOR J=1 TO 200:NEXT:NEXT
Skitfräckt.
När jag va 13 år hade jag jobbat ihop och sparat alla mina pengar länge nog att jag fick råd med en dator. En Atari 520STFM (intern diskdrive!). Kopplade in den på familjens svartvita husvagns-TV. Förutom att jag piratkopierade spel till disketter man köpt för allt man jobbade ihop så hittade jag STOS som man kunde skriva basic-program i och rita sprites och göra lite enklare spel. Samtidigt gick jag på “fria timmen” eller vad det kallades på fredagarna en basic-kurs på skolan som matteläraren Bertil Piculell höll . Han hade skrivit många nyttoprogram och spel och var nog en utmärkt programmerare för sin tid. Lärde ut programmering på ett roligt sätt och man lärde sig i GW Basic på en 8086:a (eller den magiska 8088:a med färgskärm) som fanns i lektionssalen. Man satt sitt första grafikläge och började skriva ut pixlar på skärmen med PutPixel(x,y); Otroligt långsamt- men fantastiskt.
Så såg maskinen ut
Hemma fortsatte jag lite mer sporadiskt. Jag hade ingen kompis som programmerade så det blev att man fastnade i det lilla man kunde lära sig själv.
Skolands datorer byttes ut mot 80386:or när jag gick i åttonde klass. Jag läde mig känna en kille som heter Nils Ölmedal som nu är känd jazz-kontrabasist. Hans far var lärare och hade väl plockat upp ett och annat. Nils hade koll på powerbasic. Jag vill minnas att man kunde kompilera ut till binärfil och få upp hastigheten på exekveringen på detta. Man använde heller inga klassiska radnummer utan det var labels som användes vid goto. Om jag inte minns helt galet. Det var trots allt 33 år sen.
På något vis köpte familjen en Olivetti 80486-maskin. Farsan behövde lite till firman men det var mest jag som använde den:
Uppgraderas senare med ytterligare 4MB RAM och ett SoundBlaster ljudkort.
Till denna maskin gav Nils mig en kopia av Turbo Pascal och på biblioteket i Ängelholm lånade jag hem en bok om pascalprogrammering. En stor klumpig sak i storlek mellan A4 och A3. Läste från pärm till pärm och ihop med att jag köpte ett modem så jag kunde ringa BBS:er fick jag tag i programmerings-tutorials som jag laddade hem. Asphyxias VGA-trainer var en ögonöppnare för att kunna programmera grafik effektivt. Dvs mode 13h. 320x200 pixlar i 16 färgers palett. I Turbo Pascal kunde man skriva inline assember så det såg ut ungefär så här:
__asm {
mov ax, 13h
int 10h
}
Så hade man satt ett grafikläge och kunde börja skriva pixlar till minnesaddress $a000. Fantastiskt.
Det var ungefär i denna tid jag upptäckte demoscenen. Jag hade sett många demo på Atari men aldrig kopplat hur man kunde göra dom och ingen att fråga heller.
Unreal var det första demot jag såg på PC:
Finnarna i Future Crew var verkligen fantastiskt duktiga och det bevisas av det andra demot jag såg:
Efter det här var programmering det enda jag ville hålla på med. Satt jag vid en dator programmerade jag pascal och assembler.
Jag och en kompis hade drivit BBS i hans pojkrum i något år när vi beslutade oss för att åka på vårt första demoparty med en 512MB stor hårddisk för att få hem lite piratkopierade spel till BBS:en. Compusphere 95 i Helsingborg.
Väl där träffade jag min polare Anders som jag fortfarande programmerar ihop med. Anders hade en annan infallsvinkel till programmeringen och hade börjat med C men jag programmerade just då pascal och var fyra år äldre så han tänkte väl att jag kunde det där så vi började med pascal, men gick rätt snabbt över till C++ med Watcom-kompilatorn som erbjöd protected mode. Rent praktiskt ett sätt att erbjuda mer än chunks av allokerat minne större än 65536 bytes stort (16 bitar) och nu teoretiskt upp till 4GB (32 bit). Det gjorde att man enklare kunde använda grafiklägen med mer färger, t.ex 320x200x16 bit. Minnet som krävs för att lagra en skärm är helt enkelt större än 65536 bytes. Man hade också tillgång till 32-bitars register… dessutom exekverade koden ungefär dubbelt så snabbt så det var en naturlig övergång.
Innan vi bytte till c++ hade vi en pure ASM-period också där vi programmerade 32 bits assembler. Men det var lite “too much work”.
Vårt första demo. Saga. 320x200 i 256 färger.
Efter det har det blivit lite fler demo, gjorde en sajt för svenska demoscenen som hette Planet Zeus, började jobba med programmering. Slutade jobba med programmering. Blev plattsättare. Skrev en ny sajt för svenska scenen, scene.se. Byggt en egen CPU med diskreta kretsar (IC). Gick elprogrammet med inriktning elektronik så har byggt med Basic Stamps, Motorola 68HC11 och så vidare långt innan nymodigheter som Raspberry Pi och Arduino kom.
Givande kreativ hobby. Men inget att jobba med.
Trivs bättre under korkeken.
