Invägning, 83,7 kg.
Kommer troligtvis i att hamna runt “vanliga” 87-88kg till våren. Lite fläsk lite muskler efter sedvanliga vintergymandet.
Går alltid ner i vikt på sommaren.
Väger 101,6.
Bara så ni känner er lite bättre , den bjuder jag på.
Väger 92 kg typ. 189 cm. Har som mål att väga under 90 men just nu har jag noll motivation. Har varit rätt stabil i många år. Har dock sakta krupit uppåt. Som tonåring vägde jag 80. Sen som ung vuxen styrketränade jag en hel del och jag gick upp mot 85-87 vid 25 års ålder. Men senaste 10-15 åren har jag legat runt 90. 89-94 kg ca.
För tillfället orkar jag inte bry mig jättemycket. Har en del problem. Skilsmässa, åldrande föräldrar, begynnande 50-årskris… Det här med att helt plötsligt ha det mesta och det bästa bakom sig är rätt tufft. För 10 år sen var man fortfarande på uppgång på nåt vis. Men efter pandemin har jag känt mig lite på nedgång. Svårt att förklara.
Jag känner ju mig fortfarande ung på sätt och vis. Blir det inte mer än så här?
Du har ju rätt mycket framför dig också!
Det blir så bra som man gör det. Ibland finns tyngande omständigheter (som du nämner). En 50-kris är ett mentalt spöke, egentligen. Alla blir äldre. Ingen kan ändra på det. Tricket är att uppskatta det man har, om man orkar.
Jo det blir det.
Sitter lite i samma sits mentalt. Jobbet och livet tär på orken att ta sig i kragen. Man får faktiskt leta glädjeämnen för att hålla hygglig mental balans.
De senaste 4-5 åren har kidsen flyttat ut och hålet för sambon är större än för mig. Självklart älskar jag mina barn men hon har alltid agerat mer socialt med dem än jag. Jag är den som sätter gränser och ställer krav. Hon curlar. Tillsammans himlar vi lite med ögonen åt deras naivitet samtidigt som vi är överdrivet stolta när de tar vuxenpoäng.
Egon
Här är det precis tvärtom. Jag står närmare barnen än vad hon gör. Har alltid varit så. I perioder extrem pappighet hos båda.
Ja det är väl egentligen inte kopplat till 50. Det är mer känslan av att man börjar räkna ner mot pensionen snarare än att se möjligheter i arbetslivet. Att man liksom nått sin topp.
Jag är i grunden en ganska tillfreds människa. Jag behöver inte mycket.
Det är dock komplicerat på fler sätt. Jag har inga syskon och är uppväxt på en släktgård med anor till 1500-talet som är pappas allt. Nu orkar han inte bo kvar särskilt många år till och då faller allt i knät på mig.
Ska jag flytta hem? Bo långt från mina barn? Ensam? Njae… Ska pappa behöva se gården säljas när han bor på ålderdomshemmet?
Har massor av släktingar i byn. Jag flyttade dock som 18-åring och har haft noll kontakt med de flesta i 30 år. Att flytta hem känns då sjukt komplicerat av den anledningen också. Hej, här är jag igen. Minns ni mig?
Känns som att jag bränt många broar på nåt vis. Har alltid strävat bort från det gamla.
1 gillning
Aha. Jag tror absolut att man har mycket att vinna på att faktiskt jobba med sin nyfikenhet och sitt “livslångt lärande så det bara visslar om det”. I alla fall för mig så har det varit en stor drivkraft, att vilja veta mer, kunna mer. Så här vid mer än 60 års ålder så märker jag att det där outsinliga “veta mer, kunna mer” har försvagats en del. Det är numera ganska sällan jag kollar klockan och ser att den är 0230 och att jag ägnat flera timmar åt läsande av specifikationer eller annat som leder framåt, och att tiden liksom runnit iväg.
Förändring är utveckling snarare än brobrännande. Din far är nog väl medveten om läget och jag sätter en slant på att han hellre ser fastigheten såld och Marten tillfreds, än det omvända.
Får hoppas saker lugnar ner sig för dej. De gjorde det för mej. I och för sig, då det var som stökigast var träningen som viktigast, höll mig uppe. Och känner definitivt inte att det bästa ligger bakom mig ta i trä har det jäkligt bra nu. Nu var inte min barndom och framför allt min tonårstid inte nån större höjdare.
Ang barn var frugan moroten o jag piskan och tror alla inblandade är rätt nöjda med den ordningen. Visst det är lite jobbigt att de alltid ringer henne men det är svårt att konkurrera med en professionellt medkännande i toppklass. Men är man en piska så är man.
Men är nästan lite förskräckt över den grad av vuxenpoäng ungarna redan har.
Det är det han säger. Men menar han det? Jag vet inte riktigt. Han slänger ur sig lite pikar och gliringar mest hela tiden känns det som. Värre nu när han blivit äldre.
Jag tror att han innerst inne hade velat att jag bott kvar på hemorten och varit nån slags driven entreprenör som alla gillar och som alltid klarar sig. En doer. Ni vet typen, den finns på alla mindre orter. Nu är jag bara en stillsam programmerare som haft den dåliga smaken att flytta söderut.
Nä jag vet ärligt talat inte vad han tycker. Han är formad av sin uppväxt med en far som aldrig gav honom nån komplimang eller uppmuntran. När pappa kom in på polishögskolan så var tydligen min farfars reaktion “Klarar du av det du då?” Inget “grattis!”, inget “vad roligt!” Pappa fick dessutom skäll för att han läste för mycket böcker. I farfars ögon betydde det att ungen var lat. Så att min far helt plötsligt skulle vara kapabel att prata känslor… Njae, skulle inte tro det.
Ja det är väl såna här tankar som far runt i mig ibland. Är han stolt över mig eller är han besviken? Kanske både och. Som för alla antar jag. Men det ställs liksom på sin spets nu när han fyller 80 och jag närmar mig 50. Utrymmet för utveckling och förändring från den här punkten är ju begränsad.
Fråga! Ta diskussionen.
Det framstår som värre än det är i skrift. 
Tankarna kommer ibland men för det mesta inte.
Han menar vad han säger. Han önskar att du “tar över” men han menar vad han säger.
Du kan ju tänka på hur du själv resonerar om dina barn. Det som gör dem nöjda/lyckliga gör även dig nöjd/lycklig. Så funkar det även för “barn” som är 50 vs förälder som är 80-90.
Du kan inte tänka på what if etc. Läs inte in nåt som kanske inte finns. Du kommer bränna dej själv och det gör ingen lycklig.
Prata med din far.
Grip saker som du mår bra av. Som du känner du har tid med. Dina barn. Din golf.
1 gillning
Läser en faktiskt förvånansvärt bra Dale Carmegie om stop worrying. Och han fick med sig en rätt strålande regel från en av alla de framgångsrika amerikaner han talade med - get the facts. Tänkte lite på situationen med farsan. Ta reda på hur det förhåller sig. Analysera. Agera efter fakta.
Inbillar mig själv alldeles för mycket. Främst typ om vad andra tror och inte tror.
Idag körs vintergymandet igång, aningens försenat pga av någon gojja i kroppen som aldrig bröt ut eller försvann.
Kommer att ändra lite i upplägget från förra året.
Inte 100 på vad och hur.
Dock att köra med bänkpress varianter är kört, blev inte ok i höger axeln förren i somras, typ kass 1/2år.
Höger hand fick en del stryk efter en misslyckad frivändning…ett misslyckad bland alla lyckade ger att sannolikheten för ett misslyckande bör vara låg …men det är ändå smärtan efteråt som satt i som man minns.
Start 2 pass vecka öka sedan till 3 pass vecka.
OM allt faller väll ut maxa ut med 4 pass i slutet av året.
Lite check har ordnats, det finnes att jobba på…
Dock tror det som vanligt räcker långt med att träna övningarna för att boosta resultatet.
2 gillningar
Samma tanke här men liknande goja har även huserat här. Varit mer eller mindre orkeslös i snart 2 mån. Orkar jobba, spela golf med golfbil men inte mycket mer.
Nu när det börjar släppa så fick jag mos i huvudet istället… nåja, mos botas av träning så kör nog igång imon.
Egon
Även jag håller med. Får nästan aldrig träningsvärk trots att jag tar i så det svartnar för ögonen ibland. Nån enstaka gång gör man nån ovanlig övning och då känner jag av det en eller två dagar efter.
Snöskottning är ju dessutom bara mys!