Fick jag en reel i mitt Instagram flöde.
En svensk kille som försökte förklara för sin amerikanska flickvän skillnaden på hur K uttalas i svenska språket.
K följt av en hård vokal = “K”
K följt av en mjuk vokal = ”sch”
Stämmer detta?
För mig så känns det rimligt… hittar inget som bråkar med mina uttal iaf.
Fråga: Kan vi då sätta stopp för diskussionen om uttalet på ordet Kex?
Egon
Knappast “sch”. Mer likt “ch”.
Men hård/mjuk och uttal av konsonanter är ju ungefär så där i många språk.
…fast kex uttalas med hårt k.
Hur uttalas kefir och ketchup…eller kissekatt? (schefir, schetchup, schissekatt)
Tur att jag inte är döpt till Kent för den delen. (Schent)
Inte bara svenskan som har problem med regler.
Svenskan är rätt hopplös när det gäller uttalsregler
För K som nämns ovan.
När man sjunger tillsammans: kör
När man transporterar sig med ett fordon: kör
uttalas olika
Men engelska då?
Weather. Whether. Wether.
Bear. Bear.
Vi borde övergå till att ha klingonska som officiellt språk.
Språk är intressant.
Finska är ett intressant språk, där är det lätt att lära sig hur man uttalar.
Det finns inga tveksamheter om man lärt sig uttalsreglerna.
Förklaringen är att det under flera hundra år var förbjudet att skriva finska.
Efter självständigheten i början av 1900-talet definierade man om skriftspråket så att det mappade exakt på hur orden uttalas.
Man uttalar som det skrivs. Det är ungefär det enda som är enkelt, i finska språket.
De har 15 kasus. Man kan hamna på psykavdelning för mindre.
Tror språket heter bara Klingon
Men inte tillräckligt intressant för att skapa en ny tråd tydligen… 
Vilka språk behärskar ni, på vilken nivå?
Jag har ingen aning om hur, vad, vem… men frågan var ju om det fanns en regel där självklart alla regler har undantag?
Låneord och namn borde kunna vara undantag (eftersom de är det i andra sammanhang) …
Jag ställde en fråga… förlåt om du inte förstod det.
Egon
Absolut … men även om min svenskakunskap är dålig/gammal… är det inte skillnad på substantiv och verb mm.?
Skalmans ”kissekatt” är ju ett substantiv men även slang i grunden.
Egon
Jag accepterade vid typ 9 års ålder att det fanns dialektala skillnader i ord och kunde faktikst släppa det redan då.
Skåningarna tyckte makrill skulle ligga med betoning på slutet.
Precis som Stora Norrlands franska så handlar det trots allt bara om att göra sig förstådd.
Svenska: modersmål
Engelska: flytande
Norska: Läser och lyssnar med närapå 100% förståelse, kan prata ”svorska”, dvs svenska med enstaka norska ord.
Danska: Som norska.
Franska: Fem år i skolan, kan med besvär beställa baguette och en öl
Tyska: Pluggat en tre veckor sommarkurs. Förstår och gör mig förstådd hjälpligt, men det är ”ormet kruper”-nivå.
Spanska: Blandat. Ibland kommer orden till mig, ibland inte. Om jag tillbringar lite tid med spansktalande lär jag mig sannolikt hjälpligt (har språköra, vad det nu betyder)
Italienska: Som spanska
Portugisiska: Läser några ord, fattar inget, talar mest ”obrigado”.
Finska: Forget it!
När man i gymnasiet gick in på detta och lade tre ändelser efter varandra så var det definitivt inte lätt.
Däremot gällande ord så blir det mer logiskt, eftersom man inte använder låneord utan istället skapat ord som förklarar vad det är…Garage - Autotalli (bil stall), Paraply - Sateenvarjo (Regn skugga) och en massa liknande.
Man tror man pratar bra engelska men det är en blandning av amerikanska och brittiskt . jag pratar nog flytande, speciellt efter ett tag, men kommer alltid låta som en utböling.
Engelsmän hör ju givetvis att man inte är ftån England, däremot har jag haft både amerikaner, australiensare och sydafrikaner som frågat vilken del av England jag kommer ifrån.