Då det diskuterats lite kring släktforskning kan vi ju starta en tråd i ämnet.
Har hållit på några år, hade en hygglig start då mor och far hade börjat lite grann för länge då man beställde hem mikrofilmskort som de använde när de satt vid en speciell mikrofilmsläsare.
Nuförtiden är det enklare, själv använder jag i huvudsak ArkivDigital kompletterat med riksarkivets tillgängliga sidor.
Mestadels är det bönder men någon gång hittar man något intressant.
Mormors morfars mormors mor blev giftmördad av maken till en av sina barnbarn.
Nils Håkansson hette mördaren, han var en av de sista i Sverige som blev dömd till förstärkt dödsstraff.
Han blev halshuggen, sedan delad i fyra bitar och steglad, kroppsdelarna blev upphängda vid sockengränsen på en träkonstruktion.
Det går att skriva en lång historia om detta, en regnig dag kommer jag att göra det.
Jag har blandade uppgifter så långt tillbaka som 1500-talet (för vissa förled). Bönder. Birkarl. Norrbotten o Mumindalen.
Det finns ett förled som kommer från Värmland också.
Har några ben in i stugusläkten, släkten är rätt säkert dokumenterat till slutet av 1400-talet, lite osäkra led tillbaka till Gjurd Bodakarl på 1200-talet.
Den egna forskning har lite luckor i 7:e generationen där det verkar vara svårt att komma vidare.
Det är bristen på just detta som hållit mig borta från släktforskning. “Alla” jag träffat på har långa listor (datafiler) med namn och årtal. Helt ointressant för mig. Jag kan lika gärna skaffa mig en gammal telefonkatalog.
Däremot, om man lyckas sätta kött på benen, då är det en annan sak! Vad gjorde egentligen Anders Andersson? Varför då? Är man “adlig” eller i alla fall har en märkvärdig släkt, då finns säkert den här informationen men för en vanlig dräng eller backstugusittare finns kanske inte så mycket, mer än namn, att hitta.
Jag skulle så gärna bli överbevisad! Jag skulle gärna vilja få reda på hur mycket mer jag kan söka rätt på. Jag säger inte att “namnlisteskaparna” har fel, men det skulle inte vara min släktforskning! Sen förstår jag givetvis att jag måste ha ett namn och ett årtal för att få reda på vem jag ska forska vidare på härnäst.
Mormor skrev ner till mig en början på släktträdet på hennes sida. +25år sedan.( Rip)
Ganska säker på att just mormors gren är den enklaste om man vill börja nysta i släktforskning.
Ett efternamn som det finnes färre än 700 pers som bär totalt de flesta i Nordamerika finnes även något tyskt om jag minnes rätt.
Fast det får vara vääääldigt regniga dagar för att jag ska börja nysta i det.
Kul grej… Eller makaber… Jag kan inte bestämma mig (fast lutar åt det senare). På samma sätt som jag är kluven till foto på personen på gravstenen.
Å andra sidan är jag mer för gravlundar och inga stenar alls. Det blir ett måste för kommande släktingar. Antingen betala för skötsel. Eller strunta i det och ha dåligt samvete. Idealet kanske är gravlund med “minnesplaketter” där askan är strödd på odefinierat ställe men namnet finns på en plakett för den som vill sätta blommor eller ljus på speciella dagar.
Lite ot.
Minnet av den som gått vidare har man inom sig. Möjligen kan man berätta nån historia för kidsen … men det är personligt och inget man behöver basunera ut.
OTS.
Släktforskning är för en själv och ev. de närmaste. När man använder det för att försöka göra sig själv viktigare/finare än man är (inför andra) så blir det skämmigt.
Lite som hittepå-efternamn eller att man plockar upp nåt gammalt släktnamn och adderar till sitt son-efternamn. Det säger sååå mycket om en person.
Självklart har myntet en framsida…
TM som ett varumärke eller dylikt, då duger det inte med att fronta upp med några vanliga -son namn.
Typ du är dit varumärke.
Liten story från nu i sommar.
Det är lixom inte bara svenskar som blir intresserade av släkten när åldern knackar på..
Ivfsh äldsta svågern fick besök från US av några som släktforskar over there och kommit över till Sverige för att “känna” på ursprunget eller dylikt.
Lite kul att det fanns en Hollywood skådespelare i släkten som var stor en period.
Om man ska generalisera (vilket man oftast ska undvika) tror jag det är vanligare att “samla släkten” i andra länder än just i Sverige. Oklart varför.
Min erfarenhet (vad jag hört av vänner och vänners vänner) är att en stor släktfest i Sverige kanske är 50+ personer. Jag har blivit bjuden på “stora” bröllop, vilket brukar vara 75-100 personer.
När jag blivit bjuden på bröllop utomlands (USA och Japan) har jag varit en “perifer figur” bland hundratals släktingar och lika många bekanta. Jag har tackat nej flera gånger då jag känt mig som att jag är den som benämns: “Jag har till och med en god vän från Sverige…”
Är det kanske någon som vet vad skillnaden är mellan “oss” och “andra”? Är vi svenskar för snåla för att hålla stora fester? Är det något annat som gör att vi håller oss i mindre grupper? Det kan väl inte bara vara en skrytfaktor att hålla stora fester, eller? Jag har absolut ingen koll på detta. Jag har bara reflekterat över det…
Jag har lagt till min mammas efternamn på FB för att folk ur den släkten ska kunna hitta mig. Och jag använder det som “signatur” på Twitter.
När mamma gick bort 2020 var jag sugen på att lägga till det även “på riktigt” men avstod för att det helt enkelt var för krångligt. Att det skulle vara för att vara “lite finare” fanns inte på kartan.
Nu har jag inga egna barn så jag hade heller inte fört det namnet vidare. Och även om jag hade bytt hade min sambo vägrat om vi hade gift oss, hon tycker det är för svårstavat.
Av de flesta jag känner har jag dessutom kallats “Larson” hela livet som tilltalsnamn, och trivs alldeles utmärkt med det. Patrik säger bara släktingar
När det gäller gravar kan jag få inre frid både av att åka till min föräldrars grav, med sten, eller mina farföräldrars, också med sten. Men så är jag också präst-barnbarn…
