… i resten av inlägget beskrev jag hur han kan räta ut sina skruvar och bygga självförtroende. Rosten får man givetvis jobba av när man varit borta från golfen men sen är det självförtroende som bygger bra golf.
Jag vet hur det är, spelar själv för lite och när jag väl hunnit spela har jag haft en skada med mig i år. När det äntligen lättar åker min ständige kompanjon på värsta förkylningen och jag orkar inte leta spel i regnet ändå … 
foetfarande tungt
9 hål igen idag. Sju stabila hål och två katastrofhål. Dock ingen driver inblandad. Däremot en missbedömd dogleg på sexan (slog järn 6 över doglegen och fick använda två slag för att hacka ut den på fairway igen. Sen en 180 meters järn 7 rakt över green i medvinden och ner i ett dike osv) och en bunker hård som betong på hål 8. Wedgen bara studsade och skickade iväg en toppad boll rakt över green och in i tjockruffen. Sen hacka ut den, chippa och tvåputta. Hade första slaget varit två meter åt höger hade det kunnat bli birdie istället. Små marginaler ibland.
Men min son. Herregud. 12 över par trots ett par riktiga bottennapp. Sitt livs första birdie på ettan och koppsnurr på fyran för en till. Han gjorde en birdie, tre par och två bogeys. Och tre mindre bra. Tripplar, kvadruplar…Är ändå otroligt bra för att inte ens ha grönt kort än. Är lite chockad själv för hans utveckling har verkligen exploderat sista veckorna. Fortsätter han så här så tar han mig redan nästa säsong.
Tror jag är på bättringsvägen med min svingyips. Får inte längre samma extrema blackouts när jag ska slå ute på banan. Nu kan jag känna ett visst lugn och självförtroende i baksvingen även med lite längre klubbor.
Ser redan fram emot nästa säsong.
Minns min första birdie. På ett hål jag haft svårt för sen dess, hål 17 nya banan Karlshamn
gjorde en kanonrunda härmomdagen
Dvs helt iskall till (v)inspelet