I favoritsporter i TV soffan diskuterade vi elitidrottare, förmågan att träna mycket med kvalitet mm.
Vilka idrottare har vi som är fullständigt överlägsna nu ?
Johannes Tignes Bö i skidskytte
Armand Duplantis i stavhopp
Sandra Näslund i skicross
Varför är de överlägsna ?
Är Vattenmannen något på spåren rörande Bö ?
Då tjejer skjuter lika bra som killar men bara något långsammare (0,8 sek i snitt) tror jag inte på den teorin helt och hållet.
Vattenmannens teori om att det är svårt att träna fys och samma dag träna precision tror jag heller inte på. Om man börjar dagen med precisionsträning skall det inte vara något problem att utföra ett fys-pass på eftermiddagen.
Min förklaring är att få personer har de fysiska och mentala egenskaper som krävs för att bli världselit i en konditionsidrott och på herrsidan i skidskytte är det bara en person som har den förmågan just nu.
Att bli bra i skyttedelen är tämligen lätt för en del, men tar väldigt mycket tid för andra.
Lite egendomligt tycker jag ändå att det är, att inga manliga längdskidåkare i världstoppen byter till skidskytte.
Vad är det som gör Duplantis och Sandra Näslund så överlägsna ?
Andra exempel på överlägsna idrottare är Karelin i brottning och Edwin Moses i 400m häck.
Moses vann 122 lopp i rad och var obesegrad under en 10 års period.
Nog med förslag. Jag är ganska säker på att det är det där som är grejen. Urvalet är väldigt snävt i toppen och när det kommer fram någon som är lite extra bra på både och, så syns skillnaden till övriga.
Om vi börjar bakifrån så är ju både grekisk-romersk brottning i tungvikt, samt 400 meter häck tämligen “smala” grenar med klen konkurrens. Givetvis lättare för en stor talang att bli överlägsen där.
Egentligen ganska lika argument för stavhopp och skicross, men åtminstone Duplantis verka ju vara perfekt skapad för sin idrott rent fysiskt. Det tyder hans världsrekord på. Men att ingen hänger på och utmanar beror nog mer på att det finns för få stavhoppare nuförtiden. Normalt sett brukar ju resultaten höjas överlag när någon drar iväg. Och visst, lite så har det blivit i stavhopp också, men inte som förr.
Skicross kan jag för lite om för att uttala mig.
När det gäller skidskytte är det stor skillnad på att bli “bra” i skytte eller att bli “jävligt bra”. Och för att utamana om de främsta platserna i WC och mästerskap måste du förstås vara “jävligt bra”.
Om det vore tämligen lätt att bli riktigt bra skulle förstås fler skidåkare byta sport eftersom det är mer pengar i skidskytte. Men jag tror du gravt underskattar skjutmomentet.
Likaväl har vi ju en tendens att överskatta skidförmågan hos de bästa skidskyttarna. Om de vore riktigt vassa på laggen skulle de förstås ställa upp lite oftare i nationella mästerskap etc. Men det är väl bara Fredrik Lindström som gjort ett riktigt bra längdlopp de senaste 5-10 åren, och det var i en säsongspremiär.
Att man inte byter tror jag helt enkelt är för att man som redan varande elitidrottare vet hur jävla mycket jobb det är att lära sig en ny sport eller ett nytt delmoment. Därför stannar man kvar vid det man kan.
Jag jämför bara vad världseliten i skytte skjuter mot jämfört med skidskyttar.
I helmatch skjuter de i olika positioner mot en tavla där 10:an är en fjärdedel i diameter mot skidskyttarnas liggande. I liggande träffar de alltid 10:an, I sittande nästan alltid och i stående träffar de ungefär hälften av gångerna, när de missar blir det 9:or. Även de skjuter i dåligt väder.
Aldrig i världen att en skytt i världselit skulle ligga under 99% träffar mot de stora målen skidskyttarna har.
Man har ju mätt pulsen på tävlingsskyttar, de har en puls jämförbar med skidskyttarnas vid skjutning. 160 är en vanlig puls vid tävling.
Jag såg en intervju för något år sedan med en skytt, vid de sista skotten i tävlingar när det gått bra var han uppe i 190 i puls. När han konditionstränade kom han aldrig upp i den pulsen oavsett hur mycket han ansträngde sig.
Att skidskyttarna åker skidor tror jag inte påverkar speciellt mycket bara de får ned pulsen från max till lite lägre. Om de skulle skippa skidåkningen och bara skjuta skulle de på tävling ha ungefär samma puls som de har efter skidåkning.
Mjölksyra i benen är det dock dumt att få om de skall stå och skjuta, det är en skillnad.
De flesta skidskyttar är jättelångt från skytte-eliten
De flesta skidskyttar är långt ifrån eliten i skidåkning förutom Bö på herrsidan och en handfull tjejer.
Du svarar liksom själv på hur svårt det är för en längdåkare att gå över till skidskytte. Man måste också lära sig åka skidor på ett helt annat sätt än man gjort i hela sitt idrottsliv.
Inte bara måste du ha skate som favorit (vilket väl iofs de flesta har nuförtiden). Du måste också lära dig att avbryta din rytm i åkningen ett antal gånger under tävlingen för att pyssla med annat.
Det tar helt enkelt för lång tid att lära om, och det är för stor risk att du inte blir bra nog för att tjäna pengar i din nya sport. Så varför byta?
En skidåkare strax under världselit kan bli världselit om man har lite talang för skyttet, det är ju en bra anledning att byta.
Magdalena Forsberg, Björn Ferry, Anna-Carin Zidek, Denise Herrman är ju fyra exempel på längdskidåkare som varit nära världselit men aldrig varit så bra att de kunnat ta individuella medaljer men blivit några av de bästa i skidskytte.
Sedan finns det ju de som inte lyckas, Stina Nilsson har ju inte nått ända fram. Henrik Forsberg nådde ju heller inte riktigt fram.
Du läste nog fel rörande träffprocenten.
Topp-15 i världscupen på herrsidan ligger just nu i detta ögonblick på ett snitt om 86,2% för innevarande säsong.
Bö åker 3,63% snabbare än snittet på topp-30. Då skall man betänka att han oftast leder stort i mass-start och jaktstart och kan slöåka sista varvet, vinka till publiken göra high-five osv.
Om han alltid åkte max skulle siffran vara cirka 5%. Åktid på 150 sekunder på en km ger cirka 7-8 sekunder snabbare per km.