Across the universe, lite svår jämföra Studio och live, men det tajta sound som Beatles - ända sen “Some other guy” på Cavern var bra på att få till och förfinade genom åren tror jag gör deras version svårslagen som Cover. Har ofta funderat på om det var mest John eller Paul som “arrade”. Antagligen båda, båda var grymma på arr i sina efterföljande karriärer. Men i Across the universe är det sen lätt att känna igen sig i Imagine, eller hur?
1 gillning
En låt som kanske var lite bortglömd innan covern kom. Bowies röst slår Cobains, men jag tycker nog Nirvana ska ha segern här ändå. På innerlighet.
Finns en grym Bowiecover på “John I’m only dancing”. Med 2nd wave Skabandet Polecats. Men tyvärr har Youtube plockat bort alla videos där originalversionen är med. Den som finns nu är klart mycket sämre. Men de gjorde en grym Ska-cover på den. Spöar i min bok Bowie med en mil. Otroligt tajt.
1 gillning
Ger Anders en ny chans att jämföra Beatles med senare cover. Den här gången live mot live. Beatles vinner för mig, men Mayall och Urban är ruggigt bra i sitt framträdande.
Oväntat bra cover av My Chemical Romance, men här blir det ändå tusen-noll till Pulp.
1 gillning
Fan vet om inte Fergal Lawler faktiskt spöar Mick Fleetwood bakom trummorna, även om det känns otroligt. Och att Dolores O’Riordan bleknar i jämförelse med någon är ju lika konstigt men Lindsay är Lindsay.
Här dömer jag oavgjort.
Det kan jag förstå, är ju trots allt ingen av Bowies mer karaktäristiska dängor. Så arrar man om den lite borde den kunna tävla.
Hittade den faktist, utanför Youtube:
Jämför med Bowie:
Lite skönt 80’s talsmode också, från den tid då tjejer vände sig om efter en…
Även om verkligen Bowies version verkligen inte går av för hackor
Även om MCR verkligen (och kanske inte oväntat) är min kopp te kan jag bara hålla med. Inte rätt låt för MCR.
Vilken jättebra tråd, tack för goa klipp 
2 gillningar
Fleetwood Mac vs Cranberries, håller med. Dolores pipa är ju inte den sämsta men stämsången i Fleetwood Mac är fin.
Don’t let me down, ytterligare en som visar på hur knepigt det är att spöa Beatles med Beatleslåtar.
En riktig råklassiker…
Här är det för mig helt uppdelat. Refrängen är lite trött i chuckens version, men refrängen… där börjar min slags rock. Den går som ett spett rakt in i åtminstone min amygdala. Samtidigt ett jäkla tryck i Stones version.
1 gillning
Apropå Stones. Här blir det fan knivigt att utse en vinnare. Och hur räknar man egentligen original? Faithfull gjorde den ju först, men Jagger och Richards skrev den!
Tycker Jaggers röst passar oerhört bra för låten, men Faithfulls bräcklighet avgör till hennes fördel.
Simon och Garfunkel är två magiska röster men covern vinner för min del…
Oj. Det där är en cover som jag har otroligt svårt för. Överspel rakt av, tycker jag.
1 gillning
En triss som får en oväntad vinnare. Porter Wagoner gjorde låten först, och den har väl inte så mycket att erbjuda egentligen. Blek och ointressant.
Tom Jones klev in och hottade upp den till en riktig rökare, med kör och allt. Riktigt jävla bra.
Men så kom då Jan Malmsjö. Mannen som enligt utsago inte kan sjunga, utan bara härmar sång. Den svenska texten är grym: Malmsjös knarr går rakt in i själen, speciellt det talade stycket. “Jag ser din unga gestalt…” Fy helvete vad bra.
Malmsjö vinnare!
Simon and Garfunkel ja… det här är väl den och den näst mest kända punkcovern…
Äpplen och päron?
As tears go by - Faithful vinner, på avsaknad av det jävla otyg som gör 80% av all “pop” även nu idag olyssningsbar… låtar dränkta i en jävla massa eko.
Personligen saknar jag lite ilska/engagemang i originalet. Deras röster, speciellt röstsamarbetet, är fantastiskt. Sen händer inte så mycket mer, än möjligen i lyssnarens huvud, om nu lyssnaren orkar lyssna på texten. Deras röster och lite ökad ilska/tryck hade gett mig så mycket mer. “Ljudet av tystnad” hade blivit så mycket högre…
