Fast, det där är ju en myt…
Eric Clapton Never Called Prince the World’s Best Guitarist (ultimateprince.com)
Smaken är som baken. Men är det hårdrock?
Hörde dom 1:a gången 76 då blev dom en av 3 i hjärtat
Tveksamt om de låtarna kan kallas hårdrock i “klassisk” bemärkelse.
Letade ny musik, den här killen låter bra.
För evigt, det bästa bandet.
Spelat den förr här tror jag men kör den igen. På sätt och vis en av de viktigaste låtarna, signaturmelodin som skiljer oss sextiotalister från Boomers. Boomers, ensamna ansvariga för tillståndet i Sverige nu.
(Gillar det här klippet, inte minst starten. Lite Philips kasettbandspelare och högsta volym på Graetzradion över den, ansluten med DIN-kontakt, och volymen rejält uppdragen bortanför radions kapacitet… Eller transistorradio)
Fullkomligt fantastiskt
1 gillning
Har dom plankat allsång på skansen nere i götet?
I typ 10 år ja😁
Hmm, jag kollar inte så mkt på TV mer än sport och vissa serier nuförtiden…
1 gillning
Tyvärr har jag alltid fått höra att ju äldre man blir desto äldre blir musiksmaken.
Det är ju praktiskt sett sant för 80-talet är ju längre bort nu än när jag var 30. Men det är inte det… nån gammal Elvis- eller Beatles-skiva fanns ju i barndomshemmet… och de lyssnade man ju på.
Numera går det åt musik jag aldrig lyssnat på tidigare. Gammal 60-/70-tals rock och artister som egentligen bara fladdrar förbi med enstaka radiohits.
Jag tänker på Tom Petty som naturligtvis kom i ljuset när trav.wilb var i ropet. Man riktigt hör var Gessle lånat grejerna till sina alster. Maken till popsnöre med få ackord har nog inte funnits. “Running down a dream” är guld, poetiskt och popmässigt.
Samma med Dylan. Jaja, jag vet att många höjer på ögonbrynen när man drar fram en av de största … men han har inte funnits på min radar alls. Det är extra kul när man fattar att det inte bara är gamla ”bras-låtar” han gjort.
Adele’s (och Billy Joel’s) cover på Make you feel my love är måhända bättre än originalet, men ändå.
Tweeter and the monkeyman med Dylan som lead i travelin’ är en magisk berättelse. Att de även adderar en massa titlar i texten från Springsteen är lite fun fact och motivet kan man bara spekulera om.
Egon
Hm, det var så nånstans mellan the Jam och Green Day. Typ 95 hade jag tröttnat på pop, lyssnade på klassiskt, lite 60-tal, Dylan och Jazz. Men då först Green Day, Offspring, Beck och andra kom, och sen ffa Napster gjorde popmusiken kul igen så fick jag blodad tand. Framför allt indiebanden började spela en Britpop med lite djup. Blev kul att spela själv också. Ungarna växte upp och även om jag var piinsam i allt annat delade ffa sonen musiksmak med mig, gör forfarande. Så jag lyssnar på mycket nyproducerat, men typ rock. Rap och allt elektroniskt hade jag inte gillat 73 heller. Ackord eller melodier har alltid varit min grej. I och för sig rytm också och de är väl det som är behållningen i Rap och det elektroniska.
Sen finns det alltid en biflod av klassiskt, visor, storbandsjazz…
Topp 3 av låtar jag sett live. Och då gillar jag inte ens Eldkvarn nåt speciellt.
Men Thåström var/är extrem den här kvällen.
Låt för dagen
Nazareth…Morning Dew