Sammantaget “ingen” vill jobba som “lönearbetare” …
Det vill väl ingen!?
Om det är jobbet du tänker på (slitet, måstet) så hade Jag lätt kunnat jobba för mig själv utan lön.
Egon
Jobbar för mig själv. Kass lön, kass pensionsavsättning, men ingen bestämmer över mig och jag spelar golf när jag vill. Kunde tagit ett kneg med bra lön efter högskolan i början på 90-talet, men är mer nöjd med det här. Dör fattig, men vad spelar det för roll.
Frågan ligger kloss an på…
…jobb som “få” vil ta trotts ett behov finnes.
För den enskilde helt rätt för samhället kanske inte så bra.
Typ liknande när man blir pensionär…
1 gillning
Jag är egentligen rätt nöjd med att ha, och ha haft, ett arbete som gör att huvudknoppen får jobba och att jag i jobbet kan lära mig mer hela tiden. Nu, efter snart 40 år i branschen, så vore det ok med att inte behöva jobba mer. Det är också rätt ok att fortsätta ytterligare ett par år för att pensionsinkomsten skall bli “bra” även före allmän pension kan tas ut.
Ett liv utan (mer eller mindre) ständig motion av knoppen vore tämligen förödande, för mig.
Det där är ditt val och så j-a fattig är du inte.
Nu handlade ju Nisses slutsats om att ingen ville jobba om ekonomin var tryggad. No brainer i min värld, såtillvida om man inte har ett jobb som är roligare än roligast.
Sen… jobb är ju i princip allt man gör och i det sammanhanget består ju livet av en massa timmar man lägger ner på det man vill göra.
Egon
Väldigt förenklat då det inte riktigt stämmer alla gånger.
Vad menar du?
Enda orsaken till att jag är löntagare är för att jag behöver pengarna.
Allt annat ”jobb” som utförs är på mina egna premisser. Vissa för att de är kul, andra för att det behövs och de flesta för att jag trivs med dem.
Det är svårare än så och hade man, likt Puttis. kunnat gnälla över att det är slit o släp att spela golf ”på arbetstid” så har måhända ”löntagardelen” varit lite intressantare.
Egon
Kan vara så att du identifierar dig med dit arbete, det är din statussymbol, tillhörighet.
Någon som skrivit om ämnet:
Frivillig arbetslöshet Anna-Lena Haraldsson.
Nu är detta ett av de vanligaste missförstånden om mitt arbete. Jag får betalt för att knacka tangentbord så att fingrarna blöder. Spela golf gör jag på arbetstid, men det är då inte betalt. Ibland åker jag på resor, men de är sällan någon ekonomisk vinst. I bästa fall går man jämnt upp med kostnader.
Men jag är inte dummare än att jag fattar att mitt jobb låter (och sannolikt är) mycket bättre än många “riktiga” kneg.
3 gillningar
Jag gillar att mitt jobb inte också är mitt fritidsintresse.
2 gillningar
Jag skulle gärna ha mitt jobb som fritidsintresse (delvis är det så med), men aldrig tvärtom. Hade tappat intresset då.
1 gillning
Det är därför jag inte vill ha jobbet som fritidsgrej. Stor risk för att fritiden blir jobb, efter hand. Det vill jag inte.
3 gillningar
Låter som en märklig formulering.
Om vi skapar hypotetisk situation.
Du blir av med ditt jobb, det är helt kört att få nytt jobb inom den verksamheten.
Du får ett bra erbjudande om att tjäna pengar på att jobba med ett av dina andra fritidsintressen, du nappar på erbjudandet.
Blir inte situationen exakt likadan som den är nu avseende om du jobbar med fritidsintresset eller tvärtom ?
Tror det är psykologiskt. Vet duktiga programmerare som valde att jobba med det. Ingen av dessa finner nöje i att knappra på fritiden längre
Lite så jag tänker: när intresset blir ett ”måste” så minskar glädjen.
Edit: förstod din fråga bättre med lite betänketid. I nuläget är jobbet så pass passande att jag även kan göra det som intresse. Hade det inte varit det hade det varit en antingen eller affär.
1 gillning
Så var det för mig. Kodat sen jag var 11 år. Tappade helt intresset efter att börjat jobba med det och det är först långt senare jag ens kunde tycka det var roligt igen.
Sportfiskare skall inte jobba på torsktrålare om dom vill behålla kärleken till fisket.
Hur många som jobbar med golf spelar mycket golf? Inte speciellt vanligt även om vissa lysande undantag hänger på detta forum.
2 gillningar
Mina intressen har alltid varit typ humanistiska. Historia, samhällskunskap, språk, alltid det jag gillade bäst i skolan och var bäst på. Hade lätt för matte, fysik och programmering men gillade dem inte. Men ingen ffa kille blev humanist som yrke i den delen av förorten där jag bodde. Alla med någorlunda läshuvud, tyska, fyraårig teknisk, och civ ing om högskola. Ingen blev ens lärare, bara nån enstaka tjej.
Inbillade mig - upp på högskolenovå - att jag gillade programmering, egentligen var det bara roligare än att räkna, som jag nar viss fallenhet för men tycker är skittråkig. Upptäckte att programmering, ffa fatta andras konstiga ramverk, programming patterns osv inte var min grej. Men mjukvara, system och människorna inom mjukvara gillade jag, sw allt annat än programmering blev en helt ok födkrok. Och humanismen fritidsintresse. Inte så dumt!
Kanske lämpligt att starta en tråd
Jobbet som fritidsintresse eller jobba med ditt fritidsintresse
Vi zappade runt igår för att hitta lämplig middags-TV och hamnade på ett program med just människor som jobbade med sin hobby. Eller mer exakt folk som övergett ett tryggt vanligt jobb för att all-in pula med sitt intresse. Framförallt en hästtokig kvinna och en annan som tog sin konst till att bli skyltmålare.
De båda (och andra som övergett “rat race”) hade det inte direkt enkelt. Och kvinnan som jobbade som konstnär fick den exakta frågan om inte att ha det som yrke dödade intresset. Hon sa väl ungefär att så länge som hon inte kände att hon måste tjäna mycket pengar (hon bodde MYCKET enkelt på en husbåt på en kanal) så fanns intresset kvar, fortfarande efter ganska många år.
Att jobba med humaniora, det som intresseade mig mest i skolan, alla såna jobb verkar skittråkiga, från att vara skollärare till att sitta och producera papers på nån sån institution. Att skriva bok, få den utgiven och tjäna pengar på det vore drömmen förstås och det kanske kan bli projekt för livet efter kneget.