Precis, AlbertS fastnar i att någon ska utvecklas inom samma gebit för att öka produktivitet eller minska arbetsbörda.
En normal utveckling är att ev. lära sig programmera, köra fler maskiner och sen kanske lära andra. Efter det stegar man upp och styr andra, håller produktiviteten igång och kanske går ett finger med i utveckling och affärsområde.
Kort o gott: Att gå från golvet upp i hierarkin på ett företag är inte svårt. Det krävs inga högskolepoäng utan bara en läraktig och driven själ.
Med att “lära sig CNC” menade jag att givetvis utveckla sig till att kunna designa också inte bara trycka start/nödstopp Men jag ser t.ex exempel på kompisar och f.d arbetskamrater inom IT som inte vill “ta på sig mer ansvar” utan hellre är en kodapa resten av livet. Det finns en bekvämlighet att fortsätta hålla på med det man kan. Har du inte sett det i industrin tror jag aldrig du jobbat där
Sen att det inte reflekterar din personliga utveckling är väl bara bra, om du lyckats hoppa fram och skapat dig en karriär som gör dig mer fri och/eller tjänar mer pengar (eller rent av gör dig lyckligare) så är ju allt guld och gröna skogar eller hur Bra kämpat!
Så är det…
Har fö. en skolkamrat vara syster är en hejare på kod. Hon fick nåt erbjudande från ett spelbolag för 10 år sedan men tackade nej. De uppade lönen kontinuerligt med varje erbjudande men hon sa nej. Tror det var närapå vd-pengar vi pratar om. Pengar är inte allt!
Iofs verkar jag inte inom tillverkningsindustrin eller ”hantverk” men nivåer finns det ju ändå.
Jag skulle placera mig på nivå fyra eller fem (specialist). Dit har jag kommit genom att läsa, lära, förstå, lära mer och mer, … mer än många andra alltså. Förstå både detaljer och samband kan man kanske säga.
Då min kunskap är ganska smal så är jag beroende av efterfrågan inom min nisch men 5G-system är ju i ropet så just nu ser det rätt bra ut.
Verkligen inte. Så länge man har tillräckligt för ett vettigt liv så är det i längden viktigare att man gillar det man jobbar med. Gör man det blir man duktig. Och får möjligheter osv.
Personligen förstår jag inte hur man pallar rent mentalt, om man inte lär sig nya saker mest hela tiden. Det är lärande och kunskaper som är grejen, tycker jag.
Jag citerar en av mina favoriter: ” Nobody ever figures out what life is all about, and it doesn’t matter. Explore the world. Nearly everything is really interesting if you go into it deeply enough.”
Tror det skiljer på olika företag.
Där jag drar in degen så har många om inte de flesta på lägre befattningar högskolepoäng…kan bero på att företaget pröjsar utbildningar under vissa premisser.
Det har jag pratat med min anställde om också. Att man liksom alltid känner att man jagar någon form av toppen på mt everest där allt bara löser sig. Men så funkar det inte. Det kommer alltid nya produkter och nya arbetssätt och det är det som gör arbetet så jävla roligt. Just nu känns det jobbigt sa jag (under upplärlingsfasen förra året då det var mycket nytt) men snart kommer du bara känna att det är roligt.
Brukar ju lyssna på i stort sett alla sommarprogram, ge dem chansen i alla fall. Stänger av efter 20 min om tråkigt. Har ochså lyssnat på alla vinterprogram nu under mellandagslediga morgonar. Igenom alla inklusive GW’s dotter, som var gnällig och flumvänster men man måste lära känna alla sina fiender.
Annars var det oväntat bra om för mycket jobb av en bloggerska, riktigt hur man bär sig åt för att bli utbränd som bloggerska ver jag inte, hon kanske gör annat också. Men hon talade väl om det, bland annat det jag själv försöker tjata på alla ikring mej, att hitta återhämtning dagligen. Stressa är inte farligt men att inte få återhämtning. Golfen är en möjlighet, om svingen funkar. Men det sa hon inget om
En journalist pratade om sin adoption, eller rättare sagt om hur ungar i princip rövas bort och säljs. Wretling pratade om sin grabb som fått sockersjuka. Båda väl berättade båda, men tursamt berör de mig inte. Utbrändhet känner nog alla till.
En komikertjej berättade om sitt sockerberoende, också mycket bra berättat, och som barnbarn till missionsförbundare berärde det mig starkt. Är plushandicappare i sockerintag, det var mitt nyårslöfte inför 2022 och det blir också det 2023.
Enda riktiga mysprogrammet var mathistorikern, han levererade.
Lite skön helgläsning nu. Först ljudbok, ”bemötandekoden”, av Lena Skogholm, en kommunikationsexpert som med bra referenser till hjärnforskning ger verktyg för att bemöta människor i allmänhet och människor i yrket i synnerhet. Väl berättat, och säkerligen saker att tänka på.
Sedan Nietzsches ”Ecce Homo”, hans skall vi säga självbiografi , där jag efter ett längre uppehåll nu läser kapitlet ”varför jag skriver så utmärkta böcker”. Lite annat budskap.
Har börjat lyssna på “Det politiska spelet” som lördagsmorgonsunderhållning(Tänk att alla lördagmornar var fixa nåt på huset, städa eller skjutsa barn till aktiviteter för bara halvannat decennium sen, ni som är mitt uppe i det, det är inte bara tråkigt att bli äldre… men i alla fall: ) på public media. De tar upp de dagsaktuella ämnena rätt skönt. Känner att jag får med mig det viktigaste. Visst, lite PK rödgröna, men mest för syns(eller hörs) skull tänker man, de är nog rätt sunda egentligen.
Skulle så gärna vilja ha mer sånt utanför public media. Visst det är kul men Henriks häääng med, men jag har alltid haft svårt för att boa in mig i ett tyckande tillsammans, något som fått folk att bli galna på mig genom åren, oftast mer intresserad av att spänna upp hela rymden i ett kontroversiellt problem än att ha det som slagträ för egna habitatets väl och ve. Det finns tillräckligt med folk för det.
Access har en slags panel som inte är så dum men den är lite träig, alla babbliga “poddar” där två balla killar sitter och pratar om det dagsaktuella eller golf eller vad som helst med 80% myspysredundans går fetbort, om de är riktigt bra, om sonen rekommenderar dem så blir det med 2Xhastighet på Youtube. Give me the juicy parts.
Finns några utanför public media som snabbt, effektivt och spännande upp hela åsiktsfloran tar upp det dagsaktuella? Marknaden borde ligga vidöppen om inte alla måste ha en åsiktsfålla att hoppa i.
Jordan Peterson, Ludvig Jönsson, Göran Greider, Slavoj Zizek är ju höger och vänsterkillar som kan ge lite matnyttigt. Och sen har vi Ann, förstås. Hon måste vara det närmaste tvillingsjäl jag kan hitta. vore seriöst kul att gå ut och ta en bärs med henne nån gång. Och hon är nog det närmaste mitten man kan hitta och ändå inte mesig.
Tänkte att ett sätt att visa hur långt man kommit i förruttnelsen skulle kunna vara att bedöma hur långt man kommit i nationsändringarna mentalt. Sverige är Sverige, men det är inte lika klart att Sri Lanka inte är ceylon. Tänkte ta det nån slags procentvis, hur mycket ett land är det ena eller det andra av länder som blivit nya länder eller fått nya namn - i mitt huvud.
Tyskland : 65% nu mot Östtysklands 35%, och nog 90% mot västtysklands 10%. Tyskland klarade sig bättre mot östtyskland tills jag åkte dit. Att vara i Leipzig och Dresden kändes INTE som typ Köln.
Slovenien, Kroatien mm 75% mot Jugoslaviens 25%
Sri lanka 30% mot Ceylons 70%
Zimbabwe 90% mot Rhodesias 10%
Tjeckien och Slovakien 40% mot Tjeckoslovakiens 60%
Myanmar 25% mot Burmas 75%
Vietnam 75% mot Nord och Sydvietnams 25%
Ryssland, Ukraina mm 75% mot Sovjet 25%
Nåt på E 10% mot Swaziland 90%
Burkina Faso 25% mot Övre Voltas 75%
Finns väl inte så många fler som swappat typ senaste 50?
Gamla namn har onekligen en viss schwung, eller hur? Övre Volta, Rhodesia, Tjeckoslovakien, fan så mycket mer tryck i Tjeckoslovakien än Tjeckien och Slovakien.
Liten undran, hur ung måste man vara för att Slovenien skall kännas lika mycket som ett land som Österrike. Det är långsamt, långsamt på väg från att vara ett landskap i Jugoslavien till ett land. För mej. Östtyskland är faktiskt lite åldersdiget nu. Men att vistas i Östtyskland känns inte bra.
Några av er är ju mer rutinerade än mina minns Neil på månen men inte Kennedy skjuten, ni har säkert länder och städer som är klockrena för mej men inte för er.