Om vi börjar bakifrån så är ju både grekisk-romersk brottning i tungvikt, samt 400 meter häck tämligen “smala” grenar med klen konkurrens. Givetvis lättare för en stor talang att bli överlägsen där.
Egentligen ganska lika argument för stavhopp och skicross, men åtminstone Duplantis verka ju vara perfekt skapad för sin idrott rent fysiskt. Det tyder hans världsrekord på. Men att ingen hänger på och utmanar beror nog mer på att det finns för få stavhoppare nuförtiden. Normalt sett brukar ju resultaten höjas överlag när någon drar iväg. Och visst, lite så har det blivit i stavhopp också, men inte som förr.
Skicross kan jag för lite om för att uttala mig.
När det gäller skidskytte är det stor skillnad på att bli “bra” i skytte eller att bli “jävligt bra”. Och för att utamana om de främsta platserna i WC och mästerskap måste du förstås vara “jävligt bra”.
Om det vore tämligen lätt att bli riktigt bra skulle förstås fler skidåkare byta sport eftersom det är mer pengar i skidskytte. Men jag tror du gravt underskattar skjutmomentet.
Likaväl har vi ju en tendens att överskatta skidförmågan hos de bästa skidskyttarna. Om de vore riktigt vassa på laggen skulle de förstås ställa upp lite oftare i nationella mästerskap etc. Men det är väl bara Fredrik Lindström som gjort ett riktigt bra längdlopp de senaste 5-10 åren, och det var i en säsongspremiär.
Att man inte byter tror jag helt enkelt är för att man som redan varande elitidrottare vet hur jävla mycket jobb det är att lära sig en ny sport eller ett nytt delmoment. Därför stannar man kvar vid det man kan.