Ok, vi sticker väl in med en klassisk. Rättså passande för årstiden.
Dream Theater har gjort det igen, en ny 20-minuters mastodont. Man behöver lyssna på “The Shadow Man Incident” flera gånger innan den sätter sig riktigt. Man blir nästa beroende.
1 gillning
1 gillning
Den rösten. Den blicken.
Den här tog mig tillbaka faktiskt. Bin bilradio är ingen supermodell och oftast går nån spellista eller inspelat P1 program då jag kör. Var nere i frdags och hälsade på farsan, och det blev en lucka då jag drog på P3 utan nån större entusiasm. En massa nyare låtar och snack. Men den här funkade. Så pass att jag tänkte, den här kan man lyssna på sen. Fick nu för mig leta upp den på P3s spellista… och den var ju söt, men…
Hur många LP köpte man inte på att ha hört nåt på typ transistorradio och blev grymt besviken över ”hifi-versionen”. David Lindleys Mercury Blues är nog den låt som vinner klassen ”måste ha dålig ljudkvalitet”… kanotfärd med gymnasieklassen, nån hade den på kassett och den gick i evig loop på en sämre modell av bergsprängare. Sen kom man hem.
Minns några år tidigare än det att jag tänkte - kommer man verkligen uppleva en låt på kassett som vi upplever en stenkaka om en 30-40 år? Kändes otroligt. Som att en spotifylista om 30 år kommer att upplevas som…
Den här borde jag ha delat tidigare.
Orkar inte bläddra så.. jag passar på att citera in din kommentar till AlbertS. 
Egon
Kommer inte ihåg i vilket sammanhang men kan ha varit Så mycket bättre där Wiehe vägrade utföra en praktisk syssla och myglade för att slippa. Det var lite som att han var för fin för att smutsa ner sig.
Sen dess har jag haft väldigt svårt för honom…
Det är öht något som skaver med alla välmående artister och skådespelare som hävdar att de har hjärtat till vänster.
Wiehes farsa var journalist och mamman keramiker. Var det verkligen att betrakta som överklass på 1950-talet?
Jag har ingen aning om vad han har för “klass”, det är Anders som har en viss fixering vid klass. 
1 gillning
Viss fixering… snarare lite kulturchock, uppväxt i Järfälla, nu boende i det akademiska Uppsala. Som inte alls var vad jag trodde. Och överraskningen är inte positiv. Och upptar mycket av min tanke. Jag är inte imponerad av ”GAL” och de mekanismer som jag tycker mig se skapa den slags människor. Ska inte säga att de skapat Stora SD och Trump, globaliseringen som sådan kan knappast lastas på dem, men nog har de hjälpt till.
Ang Wiehe, hörde hans söndagsintervju med Martin Wicklin, blev lite nyfiken på Wiehe då han helt slapp prata om sin barndom, den enda som sluppit. Utan fick framstå som kulturikon.Så jag kollade lite. Och låt oss säga att han inte platsat på gatan hemma, som ändå var en villagata.
Blå tåget skall vi inte snacka om…
Ari går runt i New York och skapar beats på sin setup och fångar folk som får rappa eller sjunga en bit. Ritkigt underhållande och nåt man kan ha på i bakgrunden.
Här är exempel på hel stream:
ABBA live. Herrejävlar!
Den finaste låt som någonsin gjorts. Helt utan konkurrens.
Har haft några såna där riktiga livssvackior genom åren där terapistunderna varit många och långa. Sen kravlar man sig på nåt sätt upp ur gropen och livet blir ljusare igen.
Det här är en låt som verkligen är på pricken när det gäller att visa hur man känner sig när det har vänt.
LeMarc sa nån gång i en intervju att han gick i terapi varje dag, i tre års tid. Det fick honom att till börja må hyfsat psykiskt…
"Allt detta glömda det som ja alltid minns
Är bortblåst bland molnen som om det inte finns
Ja den där ändlösa ängslan den går nån annanstans
Ja sitter i ett fönster önskar mig ingenstans
Åh det slår mig
Ååh, det e så gott å må gott igen
Ja sluter mina ögon å ja ser det ja ser
Hur vinden drog som en rakkniv å skar mej ner
Det enda sanna var sorgen å en gråt som bara kom
Som att långsamt kvävas å tappa allt förstånd
Ifrån ett vidöppet fönster blickar jag bara ut
Snart kommer nog regnet men också det tar slut
Ja sörjer inget jag saknar e glad för det ja har
E bara lycklig att jag lever att ja finns kvar"
På förekommen anledning.
Om man någon gång i livet drabbats av otrohet (som man) så går det inte att hålla tårarna borta när den här låten spelas.
Egon
För den som är uppväxt i Skogås och därmed åkt tunnelbana miljoner gånger från Farsta förbi Skogskyrkogården är de sista raderna om just “inte halvvägs ut till Farsta, inte bland alla tallarna därute” något som skär djupast in i själen.
Det här är vanvettigt bra rakt av!
Jag läste för övrigt också Buster och Fantomen! Men jag har aldrig sett The Clash i Örebro 
1 gillning