Nu hemma efter “banketten” som avslutade klubbens 72-håls tävling. Galet party med Yellowmike som trubadur och allsångsledare. Detta år fick jag även med sambon på detta event. Klackarna i taket.
Upsalas mellanbana kanske man skulle tänka sig, som den inte finaste, vara slarvigt skött. Men det är skapligt krattat i bunkrarna och hyggligt med att man inte ser parnevikare ligga lösa. Greenerna är lite kraterlandskap, men det är lätt för mig, som går ut tidigt och har ljuset från sidan att se nedslagsmärkena tydligt. Brukar köre ett lagrace.
Har inget med din ”avd” att göra…
Kan man inte skillnad på pitch och chip så ska man inte försöka märka ord.
Jag frågade även lite retoriskt om han hade en ”sandwich” i bagen.
Btw.
Gliringar och sånt gör sig tydligen inte bra i skrift.
Vi e goa vänner och spelade scramble ihop idag.
… eller igår, gjorde man ytterligare en bejublad insats på karaokebaren.
Det är ändå något visst med att känna sig uppskattad för något man själv visste att man faktiskt var hygglig på. Scenskräck var ju ända orsaken till att man inte levde ut sin pop-dröm i ungdomen. Nu är det för sent, även om erbjudanden om en front mic kommer lite då och då. Smickrad o glad, blir man.
vidbynäs har blivit en sorglig historia sen jag var med senast.
olagade nedslagsmärken både södra och norra
okrattade bunkrar bägge
illa klippta greener där det är spår som påverkar bollen på bägge
hade det inte varit för kallfors 18 och 9 ingick är det långt ifrån värt pengarna.