Från lågkonjunkturentråden.
Den idealstat som Sokrates och hans dialogpolare spann fram i “Staten” var en skämtsam övning i att visa på att “ärlighet varar längst”, lite krystat. Men det fanns en del tankar där som är lika aktuella och kontroversiella idag, och jag undrar inte på att Makthavarna i Aten ville ha honom att tömma giftbägaren.
Det korta budskapet där är “var och en på sin plats”, Och alla är sitt jobb. Lite Östtyskland. Och föräldrar uppmuntras till att föra barnen till rätt fålla - efter barnets personlighet. Föra var och en till hans rätta fålla, som blå tåget sjöng i Staten och Kapitalet. Den är rätt kul faktiskt - adelspojkar som leker vänster, men det de ondgör sig över är att de som adelspojkar inte skulle få rätten att idka självförverkligande. För vad Sokrates då - i sin skämtsamma idealstat - menar, är att var och en faktiskt skall vara sitt jobb. Och jag tycker det är en mycket bra tanke. Var och en efter förmåga till var och en efter behov - Jag har inte så mycket till övers för den senare delen men den första är klockren. Alla möter fredag kväll som en befrielse samtidigt. Om det går att få ner arbetstid till sex timmar och staten fortfarande är konkurrenskraftig, gärna det. Men alla gör det de har förmåga och driv på - som är till grundläggande nytta för samhället. Sen kan man spela fotboll eller golf, måla, forska på filosofi eller spela musik på sin fritid. Och den som bidrar mest får det mesta av det goda. Funkar både åt höger och vänster.
Och det behövs ingen idealstat för att komma en god bit på väg. Det Sverige jag växte upp i var inte så pjåkigt. Inte så pjåkigt alls.