Läste fel och svarade goddag yxskaft. 
Olsson var ung då Edwards avslutade sin karriär. Minns några sköna sekvenser på TV då Edwards vann och Cristian fött på knä och bugade för Jonathan som skrattade godmodigt.
Edwards var verkligen den engelska idrottaren personifierad och antagligen den häftigaste friidrottare jag sett i aktion. Som han hoppade tresteg… seemingly effortless. Men det jag minns av hans golf var att han slog upp den på taket på Old Course Hotel.
borde vara benstomme och muskelmassa 
Får nog hålla med. Jesse Owens, Borshov, Carl Lewis, Ben Johnson, Bolt.
Svårare sen, vilket kommer tvåa? Inte längdhopp skulle jag säga även om Bob Beamon. Nåt med styrka snarare än snabbhet. Tyngsta klassen Grekisk-Romersk. Karelin som fick ett kylskåp, tog tag i det och gick 8 trappor upp med det till sin lägenhet. Förr var fotbollen stor. Farsan har på lantstället en illustrerad bok i asterixformat som nog farfar köpte, om OS 36, skriven direkt efter (Känt folk i farten, Hitler och Sven Hedin), och där upptar fotbollen största utrymmet.
Kan tänka mig det…
Stavhopp,skridskor,tresteg,längd…liten konkurrens, liten konkurrens lite vinnarskalle trots vinnare.?
Tror man lite kan mäta det i spaltmeter
Att jämföra sporter kan man förstås göra. Alla håller nog med om att VM-guld i fotboll är större än bandy.
Nu handlar (eller borde handla) den här tråden om begreppet “vinnarskalle”. Det är för mig något annat än ren prestation.
Spelade bästboll höromdagen på hemmaklubben med goda vänner. Jag och polarn mot ett par. Matchen är jämn. På 16e börjar det ösregna. Mannen hatar regn och går direkt till parkeringen. Frun spelar vidare “jag ger mig inte, jag vill vinna”. Hon gör birdie 16 och delar 17 och drar i en 4 meters på 18 för delning av hålet och vinst i matchen. Hon har hcp 18 men vinnarskalle!
3 gillningar
Lägre konkurrens innebär ju per definition att det blir lättare att vinna. Då krävs åtminstone mindre vinnarskalle.
Egentligen borde 10kamp rankas högst.
Men de tävlar ofta i skymundan
Och der är ju inte världens roligaste att kolla på.
Finns det rent av två sorters vinnarskallar? De som klarar av att prestera bäst när det gäller och så de som bara bryr sig väldigt mycket och är dåliga förlorare. Typ när man spelar Fia med knuff eller dylikt.
De som skärper sig kanske inte ens är de som bryr sig allra mest om hur det går?
En vinnarskalle vinner, i min bok. Framför allt då det blir tufft. Tiger.
(Tiger, Pappa marine, mamma överklassasiat, de daddar inte sina ungar. Han har själv sagt att det var morsan som krävde mest. Inte så svenskt)
Så bara duplantis är en vinnarskalle av stavhopparna?
Precis beskrivning. Tack!
1 gillning
Finns en dokumentär om Daley Thompson.
Sevärd.
Och vad är svenskt? Det kryllar av osunda idrottsföräldrar i Sverige också som sätter orimlig press på sina barn.
Tycker det är vanligt med såna som blir bra att de säger “mina föräldrar satte aldrig nån press” osv.
Det måste komma inifrån som jag ser det.
Han behöver ingen vinnarskalle, är bara bäst.
Ingen press,inga krav, inga behov att prestera det minsta, alltid mätt =kandidat för looser?
Från en “känd” intervju…
Hungriga lejon jagar bäst.
Misstänker att det finns så mycket mer bakom än just “mina föräldrar satte aldrig nån press”.
Tiokampen har bara ett fel. Avslutningsgrenen skall såklart vara jaktstart. Förste man i mål är vinnare.
2 gillningar