Tankar som kom när jag läste tråden om vinnarskallar.
Jag känner mer och mer att jag inte orkar bry mig om elitidrott. När jag var ung spydde jag på snacket om att idrotten är till för alla och allt sånt. Men om man ser till idrotten så är ungdomsidrotten det som verkligen är viktigt rent konkret. Att ungarna aktiverar sig, tränar, lär sig sociala färdigheter i ett lag osv osv.
Att nån blir bra och kan tjäna mycket pengar på det är egentligen helt egalt för samhället och i förlängningen mitt liv. Varför ska jag bry mig om svenska golfproffs om jag inte känner de personligen?
Eller om Karlsson har skidat snabbare än Johaug? Men om Johaug är en trevligare människa? (Det har jag ingen aning om, bara hittar på) Ska jag då ändå heja på den svenska skidaren? Varför då?
På ett sätt är det ju trist att känna som jag gör. Idrott är ju fantastisk underhållning om man verkligen orkar bry sig om hur det går. Lyckas man intala sig att det är viktigt att Karlsson vinner över Johaug (av en anledning vilken som helst) så blir det ju spännande att titta på när de skidar runt Holmenkollen.
Så frågan är väl varför så många tycker att det är då viktigt när det egentligen inte är det?
Varför tror du att det är stora pengar i idrott? Jo, för att folk betalar för att titta och för att de kan sälja reklam till sponsorer eftersom folk tittar.
Varför tittar folk? Varför betalar de till och med? Jo, för att de bryr sig. Och då är vi tillbaka i kärnfrågan. Varför bryr sig folk?
Jag är också lite inne på att det är “war by proxy” på något egendomligt sätt och att det triggar något djupt nedärvt i oss.
Elitidrott är ju en form av underhållning, innehåller ett spänningsmoment vilket blir ungefär samma värde för åskådaren som att t.ex. se en spännande film.
Andra “idrotter” såsom konståkning tilltalar ofta andra kategorier människor där den andra hjärnhalvan också behöver extra stimuli.
Nice vinkel.
Statistiskt är det med andra ord bättre att se en film vs idrott då chancen för “spänning” torde vara högre vs idrott .( Värdera sin tid).
Fast det bygger ju på att man bryr sig om hur det går. Varför gör vi det? Mer eller mindre iaf.
Idrott som ren underhållning fungerar absolut inte för mig. Vet inte vad det skulle vara för idrott som är kul i mer än 5 minuter när det initiala intrycket har lagt sig. Ja, om man inte bryr sig om hur det går alltså.
Jag ska även säga att jag helt tappat intresset för simpla filmer utan djup. Att se en generisk “deckare” ger mig absolut ingenting, för gissa vad, jag bryr mig inte. Då faller spänningsmomentet där också.
Det måste finnas något djupare eller åtminstone något originellt för att jag ska orka titta. Något som kittlar min fantasi. Eller något som är vackert rent visuellt. En frånskild kommissarie i 50-årsåldern som gillar fina viner och opera och har ett trassligt kärleksliv (alla unga kvinnliga kollegor är som tokiga i honom) osv osv har man ju sett till leda.
Varför bryr vi oss om konst?
Varför bryr vi oss om ”rätt låt vann”?
Varför bryr vi oss om hemorten?
Varför bryr vi oss om kändisar?
Varför bryr vi oss om politiker?
Det är en mix av tillhörighet och att leva ut sitt liv genom andra.
Det är inget fel i detta men det kan naturligtvis gå till överdrift.
Jag uppskattar allt musikaliskt som Robbie Williams har gjort. Med hull och hår!
Jag sympatiserar inte med delar av hans liv/agerande men jag tillåter mig att dyrka hans musikaliska talang ändå.
Ville jag en gång bli popstjärna? u bet!
Saknar jag talangen?
I jämförelse med honom … absolut, ljusår ifrån.
Hatar jag Gary Barlow?
Nej, men inte fan är han mer än en fis i rymden vs Robbie.
Nu låter jag oändligt pretentiös men bra konst (oavsett form) väcker tankar, känslor, idéer, skänker andra infallsvinklar… På ett djupare plan då.
Jag tycker inte man kan tävla i musik. Är ju så mycket tycke och smak och så lite objektiv kvalitet. Särskilt i melodifestivalen som i allt väsentligt nästan är ett barnprogram nuförtiden.
Jag tror man bryr sig om hemorten eftersom man tänker på alla man känner som påverkas och så finns det lite nostalgi inblandat…
Kändisar bryr jag mig inte om alls. Vet inte hur många ggr frun har satt armbågen i sidan på mig ute på stan och jag bara “va? vad vill du?” och så är det nån jävla kändis hon sett som hon vill att jag ska glo på. Ibland ser jag väl också nån kändis men jag är mer “jaha” än något annat. Vissa blir ju helt tossiga av kändisar.
Politiker tar ju beslut som påverkar våra liv högst handgripligt. Iaf svenska politiker. Vurmen för amerikansk politik har jag aldrig förstått. Många i Sverige, framförallt vänstern, verkar tro att vi lever i USA med tanke på hur besatta de är av landet.
Drar man det till sin spets så är väl ganska mycket egalt. Är dock oerhört fascinerad av historia t ex som många tycker är jättetråkigt. Jag tycker det är spännande att föreställa sig hur det var osv. Det ger mig något.
Jag tror elbilar blir ett rött skynke för många främst av känslomässiga orsaker.
Dels är det svårt att ställa om till något nytt som kräver delvis andra användningsmönster men sen tror jag det stora är att många upplever det som att elbilar är något som “eliten” försöker trycka ner i halsen på “vanligt folk” och då ser man rött utan att riktigt ens tänka efter.
Vem bestämmer om konsten är bra?
Nu antar jag att du menar konst som du tycker är bra.
Men för att du ska få en rimlig chans att kunna se denna konst så måste andra personer sitta och bestämma vilken konst som är bra, och därefter ställa ut den bra konsten så att andra människor kan ta del av den.
Detta är väl inte alltför långt ifrån att tävla i musik som jag ser det.
Huruvida du har ett stort konstintresse eller inte hade jag inte en tanke på.
Jag tänkte mer principiellt. För att sortera ut bra konst som folk kan se på så behöver någon/några bestämma vad som är bra, och på ett sätt blir det lite som en tävling.
Jag har dock ett tillägg som mer gäller trådstarten även om jag inte är någon stor sportgalning när det gäller att titta.
För det mesta så tittar jag bara när jag “bryr” mig om vem som vinner, även om jag egentligen inte bryr mig jättemycket.
Det är dock mer sannolikt att jag tittar på en EM-kvalmatch mellan Sverige-England än om det var Danmark-England.
När det gäller Majors i golf är det sällan man har någon svensk som verkligen är i position att vinna men trots det kollar jag en hel del, och då i första hand TheOpen eller Masters, PGA Championship eller USOpen har inte samma dragningskraft av någon anledning. Exakt varför det är så kan jag inte svara på med säkerhet men just TheOpen är till stor del för att det spelet är mer oförutsägbart, och helst ska det även blåsa ordentligt så att det blir ordentligt utmanande.
Förutom det brukar jag kolla rätt mycket på Junior-VM i ishockey, och då inte bara Sveries matcher. Jag kan lika gärna titta på USA-Tjeckien eller Finland-Slovakien trots att jag har noll intresse av vilka av dessa lag som vinner.
Just under den tiden på året har jag dock inte så mycket annat som drar till sig min uppmärksamhet, men om det enbart vore det hade jag lika gärna kunnat kolla på Hockeykväll där dom visar nån Elitseriematch men det gör jag väldigt sällan.
Just juniorhockeyn är mycket roligare att se tycker jag då det oftast är öppnare och mer händelserika matcher.
Sedan är jag så enkel som person att jag inte bryr mig om att fundera alltför mycket på “varför” något är på ett visst sätt om jag inte verkligen behöver.
Tycker jag något är roligt så accepterar jag bara det istället för att lägga en massa energi på att hitta anledningar till varför det är roligt.
Ska man dra saker tillräckligt långt så kan man till slut bara göra sådant som är direkt livsnödvändigt, och sedan kommer tanken “vad är vitsen med att jag lever?”
Har man då inget bra svar på den frågeställningen så finns det helt plötsligt inte minsta anledning att leva vidare.
Ska man sedan komplicera det ännu mera så är frågan om det är jag som är en “enkel” person som kommit fram till att allting i förlängningen är meningslöst eller om det är den personen som sitter och grubblar över allting som är den “enkla” då denne ännu inte kommit fram till att allting är meningslöst.
Ja fast det är ju förhoppningsvis intresserade och kunniga kuratorer, gallerister, förläggare osv som bestämmer. Inte tusentals barnfamiljer som röstar…
Jaha. Ja det är ju nåt annat. Jag kan inte förklara det. Jag upplever även samma slags lugn när jag gör andra saker lågaktivt. T ex klipper gräsmattan eller promenerar med hunden. Man får liksom lugn och ro i kroppen.
