Det var tydligt vid den gångna sommarens Irlandstripp, att GF har skjutit iväg rejält.
En del kan såklart attributeras till SEK vs EUR, men det är långt från hela sanningen.
2019 kostade County Sligo 130€ har jag för mig (minnet är osäkert).
I år drygt 200€
GF på Finca Cortesin = 370€. Dvs cirka 4400 SEK för att lira banan, givet den något pressade kursen för SEK.
Men Valderrama då? Tja, de vill ha 500€, dvs lugna 5900 SEK.
Jag inser givetvis att det är tillgång vs efterfrågan, men vad är det som gör att den uträkningen har blivit så mycket dyrare de senaste åren och hur dyrt kan det rimligen bli innan det “slår bakut”?
Nog kan jag betala 6kkr men det kommer knappast att hända med mindre än att en Lottovinst ramlar över mig. Vad blir vinsten jfr att lägga upp runt 1500 SEK för mer “normala” finbanor?
Vad är en praktisk smärtgräns för en runda på en känd-stor-finklubb, för en någorlunda vanlig-dödlig svenne som gillar golf?
Spelade Finca Cortesin 2013, då med en GF på 165€, vilket var runt smärtgränsen då!
Idag skulle jag aldrig betala mer än 200€ för den banan. 370,- är ju ett skämt!
Men svaret på frågan var smärtgränsen går är naturligtvis individuellt, men personligen funderar jag både en och två gånger om GF överstiger 200-250€
Jag tror dessa höga greenfees drivs av att det finns en tillräckligt stor grupp människor som har mycket god ekonomi. För dem blir det en omvänd priskänslighet. Att säga att man spelade banan X (som alla vet kostar 5000) är helt enkelt mer givande än att spela banan Y som “bara” kostar 2000. Det är ju liknande på andra lyxvaror, dom höga priserna motiveras inte av en ökad kvalitén utan en ökad status just därför dom är dyra. Inget fel i detta, bara ett konstaterande.
För egen del har jag svårt att motivera att lägga flera tusen kronor för en enskild runda golf, 1500 kronor känns som någon övre smärtgräns för min del, hade jag haft bättre ekonomi hade jag kanske accepterat högre pris? Om jag åker till okända områden spelar jag hellre 3 rundor på no-name banor än en runda på en namnkunnig bana.
Jag resonerar likadant som AFJ vad gäller pris kontra antal rundor.
Den intressanta frågan är ju varför GF rakat i höjden de senaste åren. Golfnördar har ju funnits förut och likaså har det funnits golfnördar med feta plånböcker.
Har banorna helt enkelt varit dåliga på att ta betalt, tidigare?
Vintertid har vi gett ca 200 för finca cortesin och det har aldrig varit nåt folk på banan när vi lirat… så det där med “tillgång och efterfrågan” stämmer inte, dom vill ha bra betalt för sin produkt bara.
På valldis har vi typ aldrig sett någon annan på banan. Dom har typ 3-4 starttider om dagen för oss losers.
Bottom line är ju givetvis tillgång vs efterfrågan. Så långt är det helt klart. Det är bara lite svårt att förstå varför efterfrågan blivit så mkt högre senaste 2-3-4 åren.
Ja, det är en intressant reflektion. Jag tror att antalet människor med VÄLDIGT gott om pengar har ökat betydligt på senare år. Världens rikaste man är numera Bernard Arnault som blivit rik på att sälja lyxprylar så marknaden för det dyra tycks vara stark.
Och/eller så har det blivit mer statusbetonat att lira golf (på dyra banor)? Dvs golfindustrin har lyckats boosta den upplevda statusen av att spela Valldis, Pebble etc. Sedan blir det lite trickle-down i alla fall i ett led, ned till Finca och liknande?
Har ingen aning om hur den normaltäta golfaren ser ut men…50+,dink, bostad/ fond/ aktie “rik” toppad med viljan att köpa upplevelser. Fin/dyr bana finare upplevelse?
O andra sidan gå år det att äta nudlar 7dagar i veckan för att unna sig tex en fin runda.
Samma mekanismer, även om Sverige är särskilt vänligt mot miljardärer.
Men visst, det är särskilt tydligt här. Som gymnasister i det gamla sossesverige med bara sommarjobbspengar spelade vi alla stockholms banor, inkl Kevinge, Djursholm, Ullna och Drottningholm ofta, det var inte dyrt nånstans.
Säkerligen, dock är det “liknande” för de flesta.
Få som har jämn hög standard på “allt” de köper. Avkall på något för det lilla xtra är då värt avkallet.